Det är faktiskt inte mycket som jag höjer på ögonbrynen åt eller inte har försökt att sätta mig in i och förstå, och jag har tacksamt utan att vara nån Einstein, tyckt mig förstå det mesta och aktat mig för att moralisera. Men jag har förstås inte alltid kunnat acceptera allt ur en känslomässig aspekt, men jobbat hårt för att ändå hos andra RESPEKTERA det jag själv nog aldrig skulle kunna agera ut mot omvärlden.
Och jag kan säga, att något som jag ständigt förvånas över när jag blir påmind, är det att det finns relativt många som inte sällan utan uppenbar stolthet och med en tydlig tendens till en “klapp på eget bröst” och utan minsta skrupler, säger att de ” aldrig ångrar något.” Men jag tillåter mig i vissa fall ( numera ganska ofta) att tvivla på den tuffa, hårda yta hos den man ELLER kvinna i vilken jag ser en tillkämpad kaxighet för det här är ett spel för galleriet och det förstås ALLTID finns en bakomliggande anledning! En orsak kan vara ett konserverat, obearbetat trauma som fått någon att utnämna sig själv till cool och osårbar och med det upphöjt sig till övermänniska. Och det brukar med all önskvärd tydlighet annonsera, att det här är just både FAKE och SKYDD.
Man kan se det som det självbedrägliga skådespel riktat ut mot världen som en del tar till som en flykt från sig själv när man antagligen inte orkar med att ta tag i de rädslor och andra känslor som komplicerar tillvaron för någon ur den här gruppen av personlighet. Och vissa ger sig gärna in i bråk, intriger och konflikter och kan då ibland bli jobbigt aggressiva frontfigurer som vill stärka sig med det. Personer som ofta är ganska ointresserade av – och dåligt förstår andras synpunkter och känslor, vilket de själva inte alltid förstår eller reflekterar över.
Den här oförmågan till inkännande med andra och bristen på självrannsakan och ånger, den sätter förstås käppar i de hjul som ju måste kunna snurra och fungera i allt det mellanmänskliga, det som inte bara syftar till sin egen person. Och det handlar om medfödda personligheter som har vissa karaktärsdrag som begränsar och ibland helt hindrar en riktig förståelse för andra människors tankar och känslor. En empatistörning som inte tycks kunna bjuda in, eller överhuvudtaget kunna uppbåda, ett incitament till vare sig dåligt samvete, skuld eller skam och än mindre ångra en handling eller något man INTE har gjort.
Fast jag har kunskaper om det här och förstår det med mitt intellekt, så kan jag uppriktigt säga att den här typen av människor, just därför ibland skrämmer mig som om jag stod ansikte mot ansikte med vilket spöke som helst! För det är för mig så omänskligt, skrämmande och onaturligt och strider i min begreppsvärld mot den allmänmänskliga omtanken som är sprungen ur ett varm och kännande hjärta. Det som majoriteten av oss förmår att känna och som gör oss beredda att typ rädda varandra och världen i ett skarpt lägen!
Men det finns också en risk med att tillhöra MOTPOLEN av den här personlighet, den som älskar att stötta, se, bekräfta och hjälpa andra och den är att man kan bli beroende av att vara sån. Och att man vänjer sig vid att ha dåligt samvete och känner sig som om man har en obetald skuld till de människor i omgivningen som man inte har ork eller tid att ställa upp för.
