Jag tycker mig se att allt fler av oss definierar sitt människoskap utifrån vad de GÖR och INTE gör och hur aktiva de är. Och det alarmerande så mycket mer… än utifrån vad de i så många andra avseenden faktiskt ÄR födda till och av naturen ämnade att VARA.
Idealen kommer och går och samhällsstrukturer, människor och kulturer förändras över tid det är naturligt. Men vi duger och räcker till alldeles tillräckligt genom att faktiskt bara VARA och genom att låta våra olika personligheter lysa precis som de är medfött, och utan prestationer, för det har ett värde i sig. Men frågan är bara vilket samhälle och vilka ideal och värderingar vi väljer och vill ha – tillsammans och hur det påverkar oss och i vilken riktning.
Och i vår samtid lägger vi onekligen mycket fokus på att vara VERKSAMMA i ett nästan oavbrutet görande och då gärna publikt i något sorts showroom och vi har vant oss vid den här öppenheten, det är inte längre något konstigt med det. Men gör man då inget särskilt uppseendeväckande inför någon form av publik då och då, och inte får den där vardagsbekräftelsen, så kan det för en del människor börja luta farligt mycket åt känslan av att INTE VARA NÅGON. För att vara inaktiv är numera att sticka ut en del och har nästan lite av mysko -varning över sig.
Men det finns en och annan som modigt avsäger sig varje form av kontakt med offentlighetens öga och som inte trivs med att vara fast i förväntningar på att tvunget vara aktiv och i ett ständigt görande för att kunna legitimera sig som en FRISK, FARTIG och FULLVÄRDIG human being! Men själva poängen är ju att vi ska få vara som vi själva innerst vill och att det valet står fritt för oss, för då tror jag att vi mår bäst.
Men det är klart att förväntningen på att göra, greja och vara igång på så många olika plan det kan påverka självbilden och synen på vem man egentligen är… Och det kan då i en människa slå ner ett besvärande tvivel på sig själv om man förvandlats till att vara som en beställningsprodukt eftersom människovärdet ibland tycks förhandlingsbart utifrån vad man gör och hur aktiv och lyckad man är.
För mer och mer tenderar vi leva som vore vi handelsvaror på en konsumtionsmarknad och det här saknar inte tävlingsinslag, om jag säger så… Det går inte spårlöst förbi utan påverkar förstås så väl självbild som världsbild och människosyn och i förlängningen vår hälsa.
Och apropå att förväxla GÖRANDET med VARANDET och SJÄLVBILDEN, så hade jag för ett par år sedan kontakt och flera samtal med en kvinna i 50 – årsåldern som sen ett tjugotal år hade plågats av Anorexi. Hon kämpade med, det som är ganska typiskt för den sjukdomen, som är de dubbla känslor inför en krävande, destruktiva identitet som fullständigt tar över och härskar en människa som är fångad och snärjd av en djävulsk ätstörning.
Vi hade fina och meningsfulla direkta, innerliga, utlämnande, helt osminkade och ofta mycket sorgliga samtal, där vi kom varandra närmare än vad jag hade kunnat föreställa mig. Och det gjorde ibland så ont och var oerhört smärtsamt att lyssna på hennes beskrivningar av alla de krav och förväntningar och de vanföreställningar som ätstörningen hade skapat i henne. Plågor som under så lång tid hade haft sitt bo djupt i hennes inre och i hennes varma kärleksfulla hjärta, och gjort henne van vid den här styrningen av hennes liv och vardag.
Och det handlade så märkbart om att alltid tvingas döva en ångest som antagligen inte var av den här världen med varje form av kontroll av nästan allt, och mest handlade det om mat och att vara ständigt aktiv för att, som jag tror, utifrån en slags tomhetskänsla, under några kortare stunder kunna känna livet i sig för att stå ut. Och i spåren av det, den IDENTITET där hon såg på sig själv som tjock, oduglig och värdelös om… hon inte kunde kontrollera sin kropp, vikt och matintag, och i hög grad också om att varje dag vara i rörelse och GÖRA saker.
Och hon skrev sina checklistor för att kunna bocka av och bli tillfälligt nöjd till nästa dag då en ny känsloladdad att – göra – lista med samma mål och syfte låg färdig på bordet. Och hon grät som ett barn i stor besvikelse när hon inte med sin lilla magra utmärglade kropp orkade genomföra allt det, hon allt för strängt krävde av sig själv.
Men förutsättningen för våra samtal var att vi tillsammans först måste bygga upp ett ömsesidigt absolut grundmurat förtroende, och det gjorde vi och lyckades med. Och jag var glad och tacksam för att kunna vara bollplank och ett stöd för de “hårda mentala bollar” och all den sorg, maktlöshet och förtvivlan som hon med så många år av känslomässig blockering, hade ett uppdämt behov av att helt förbehållslöst och med en viss vrede, kunna kasta ut mot livet. Och det här ändå ganska milda raseriet var inte svårt för mig att förstå.
Jag lyssnade intensivt och tog emot en del lyror som jag sen kastade vidare ut i ingenting för att i någon mån kunna vara en avlastare åt den här fina, på många sätt så begåvade människan som sedan ungdomen haft svårt att känna igen sig i den här världen och att förstå människor och det sociala spelet. Och det blev för denna genomsnälla, godhjärtade kvinna en svår konflikt och som att andra ofta talade ett för henne främmande språk som hon inte alltid kunde förstå, fast hon kämpade med att tolka. Hon hade verkligen försökt och försökt…och i takt med upprepade misslyckanden växte sjukdomen och orsakerna bakom den, och blev som jag såg det, en allt större varböld som till slut var och förblev…icke behandlingsbar.
