Ett kärt och för mig så betydelsefullt inlägg skrivet och publicerat av mig , Ann Danell.
Så oerhört mycket våra hundar och andra djur betyder för hälsan och välbefinnandet och vilka healers och livräddare dom är! Tack till högre makter att djuren finns, ett antal hundar har läkt och räddat mig genom livet! Och vår uppgift är att tacka dom varje dag med villkorslös kärlek och att göra ALLT för att deras relativt korta stund på jorden ska vara så lycklig och trygg som det bara är möjligt, det är vår oavvisliga skyldighet tycker jag!
Runt omkring oss och ibland i vår direkta närhet, kämpar varje dag människor utifrån en god vilja med det att “bara leva” jobba sig igenom det dagliga med att orka fysisk och psykiskt och vara en vanlig hygglig människa som utan större hinder för sina ögon ser en mening med livet. Jag vet att det är så för jag har alltid varit en av dom, och jag vet också…att det här är ärftligt.
Och i går blev jag ganska förtvivlad när en fin, så snäll älskad ung man med nära blodsband till mig, en typisk kämpe med allt för hög arbetsmoral, sa att “fanns det inte hundar i den världen så skulle jag ha lagt ner…för länge sen”.
Det här är killen, min yngste son, som alla tycker om och har dragits till sen han var liten, som den healer han är, och han älskar hundar precis som sin storebror. Och han är så uppskattad på sitt jobb för han är så go och glad, rolig, empatisk, hjälpsam och begåvad på så många sätt. Men liksom sina syskon drar han genom… allt och på gott och ont, inte bara på en begåvning utan också på det tunga lasset av en särskild känslighet, där den stora skoningslösa bilden av livets allvar och villkor alltid är synlig. Och det här är förstås svårt att förstå spektrumet av om man inte själv har den här läggningen.
Inte sällan hittar man de här personerna inom gruppen högkänsliga med en energikapacitet som kan imponera och ta sig genom en tuff och krävande dag på jobbet med många kontakter och möten och nå fram till ett superbra resultat som ingen annan. Men där och då och oberoende av ålder, har dom banne mig givit ut allt och kramat ur sina förmågor, inte för att man nödvändigtvis känner att man måste, utan som i mitt fall, för att man bara inte kan hindra det, det är som nån jädrans naturlag!
Och då och där är orken HELT slut… och jag vet av egen erfarenhet att man kan somna, vad klockan än är, om man bara sätter sig ner efter en sån dag, för man har i rena glädjen delat ut så mycket och tagit in så många intryck att det liksom skriker av torka i depåerna. Och DÅ ska man tacka alla gudar om man har hund, eller katt eller liknande undergörare, för dom ser direkt ens mentala status och vet att tanka upp och lugna ner alla sinnen igen!
Och det är så underbart att vara med dom för dom är oslagbara mästare i villkorslös kärlek! Och ALDRIG ska jag glömma min allra första hund som var mitt enda syskon och allra bästa vän, och som med all sin kärlek räddade mig och gav mig hopp om livet på nytt varje dag när jag hade det svårt, och jag ser fram emot att en gång få träffa henne och mina andra älskade hundar igen!
