Att leva är det absolut största vi fått men ändå bränner många så mycket energi på att bråka och tjafsa med andra, nog beroende på rena missförstånd, skilda synsätt och ofta gamla skador och sår, därför förespråkar jag alltid öppenhet och raka rör!

Tänk… att det faktiskt finns människor som medan det magiska LIVET i all sin mäktiga storhet pågår omkring dom, som vore dom helt förblindade, förspiller sin dyrbar livstid på att hålla liv i ofta rent löjliga tjafs och bråk med andra!

Och lägg till det, att det här ibland är en varaktig EN – partsstrid som mycket väl kan hamna i den verkligt sjuka paradoxen att en sårig konflikt har fått pågå så länge… att den som verkar ha vigt sitt liv åt att bråka och djävlas, och de människor som blir måltavlor för det, typ “förblöder” gång på gång när tunna sårskorpor hela tiden brister och störs i sin läkning. Och långt bort utom synhåll, alldeles för långt… ligger då räddningen genom en nödvändig bearbetning.

Och det verkar till och med  kunna vara så att den envise krigaren ibland till och med har GLÖMT vad som initialt och från första början egentligen var anledningen till själva bråket, men ändå fortsätter tjafsa och intrigera för det känns så vant och bra, och det tycks funka som ett skydd utåt. Och kanske för att identiteten som ständig bråkmakare underligt nog verkar kunna ge en viss mening i ett övrigt ganska tråkigt och meningslös tillvaro där ett konstant missnöje inte lämnar plats för att skapa ett harmoniskt liv.

Men tänker jag lite kärvt…då har man ju själv valt att måla in sig i ett hörn och bestämt sig för att på heltid jobba med att mota bort allt det som ger glädje och sinnesro, och faktiskt gjort sig blind och oemottaglig för det som är gott och bra och som är kärlek i andra människor. Och då har man antagligen någonstans på vägen fram genom Varandet av någon anledning fått sig ett hugg av livet och tappat tilltron till det och det goda i människan. Och det såret det har vi förstås olika förutsättningar för att kunna läka och vissa har kanske inget läkekött alls.

Men vi har ändå alla, tycker jag, ett ANSVAR för vår livsuppgift och i den ligger ett oavvisligt jobb som går ut på att vi ska leva och verka så att vi gör gott för oss själva och för så många andra levande varelser som möjligt! Och den uppgiften den KLARAR vi inte om vi står där och trampar i samma bitterhet  hela tiden och fastnar som i en skitfälla, för då har vi själva valt att göra det till en omöjlighet!

Så man kan väl säga att något av det viktigaste vi har att förvalta är nog att redan tidigt i livet skaffa sig den vanan att göra goda och väl genomtänkta val inför VEM man verkligen vill vara och HUR man bäst beter sig mot sina medlevare i den här världen och att man i stort sett varje dag ser över hur väl man lever upp till de förväntningarna på sig själv! För då har man förmodligen ändå en viss garanti för att inte slösa bort dyrbar livstid på det som inte gagnar någon och som betyder NOLL och INTET för livets bästa!