Jag bara säger det : Kila aldrig in det minsta tvivel i dig på att ett gott skratt i vilken tonart som helst, faktiskt kan rusta oss inför kampen mot diverse prövningar och djävulskap och ljussätter livet igen!

Det händer ofta att jag stannar upp i vardagen och just då av en anledning vänder mig bakåt mot min historia och tackar för vad den faktiskt har presentat mig med och så generöst har lärt mig. Och särskilt riktar jag då i första hand min uppskattning och ett STORT mått av tacksamhet till min mamma och hennes roliga, färgstarka, lite okonventionella släkt. En samling utpräglade känslomänniskor som alla var snälla och empatiska och flera av dom typiska konstnärssjälar som var bra på att själva producera pricksäkra, i bland ganska drastiska roligheter, och som också kunde återanvända och krydda upp andras skämt och en del gammal härlig situationskomik. Och att ha distans till sig själv och att det ger en människa värdet av en sund självironi som med precision kan ta udden av osympatisk kaxighet, det lärde jag mig också av det här, men det hade jag nog faktiskt redan i mig från början.

Det här var för mammas släkt en gammal tradition som hade gått i arv ett bra tag, och som via min roliga mamma och enligt andra  genom mig, visar sig i mina barn. Och man skulle kunna se det som om det kom från ett gigantiskt lager av flera generationers självupplevda situationskomik, associationsförmågor och fantasivärld, och via hörsägner detsamma från andras.

Och det här blev ju så himla roligt att redan som barn få in i sina små nyfikna öron och uppleva och jag skrattade ibland så jag fick ont i magen, fast jag då inte alltid fullt ut förstod själva poängen. För jag tyckte om att se andra glada och särskilt min kära mamma.

Och…det jag däremot fattade utan varje tvivel, det var att “det här är roligt på riktigt…!” För det såg jag på hela kroppsspråket hos den som vid själva berättartillfället stod för den här underhållningen som det ofta bjöds på vid något släktkalas där den här stora skaran av mig älskade människor samlades. Och det här kom faktiskt att påverka mitt liv och min syn på tillvaron, och visade sig senare kunna färga mina då oanade framtidsdagar i en för mig nästan alltid tillgänglig LJUS och uppmuntrande färg, hur djävligt det än var omkring mig emellanåt!

Och därför kan jag än i denna dag säga till den som tvivlar på sin förmåga att möjligen kunna uthärda det som är jobbigt och svårt och det som just nu inte syns någon lösning på:

Kära du, tvivla ALDRIG på kraften och läkedomen i ett gott och väl igenomkänt skratt och låt INGEN förtvivlan mota bort en stund av innerligt känd GLÄDJE, hur djävligt och hopplöst allting just då ser ut! För tro mig… skrattet bär på en överlevnadskraft och kan i någon mening bli undergörande för dig om du trots ett rådande mörker, ändå bjuder in det i ditt liv!