Kanske är det faktum att vi människor är olika och i nära relationer visar sig vara varandras raka motsatser, en av de tuffaste utmaningarna och rena pedagogiken som vi då ställs inför och hur klarar vi det…?

Hur mycket påverkas vår benägenhet att utvecklas  över tid när vi gör en större livsomvälvande förändring? Och hur mycket utmanas vi i den riktningen i nära relationer med människor som ibland visar sig vara våra direkta motsatser …?

Ja, det här frågor som jag ställer mig själv eftersom jag själv så att säga, ” bytte liv” gifte om mig, flyttade och skaffade nytt jobb efter att i många år och i flera avseenden befunnit mig på ungefär samma ställe i tillvaron. Mitt dåvarande liv utspelade sig i en nära relation med älskade barn och en familj som hade en hel del problem både i och utanför sig och där vanmakt och förtvivlan länge lamslog mig. Fram till dess att jag en en dag kände att jag fått nog, att måttet var rågat och att jag faktiskt var värd ett bättre liv. Ganska sent nådde jag den här insikten som gav mig en riktigt…bra spark i baken och den förändrade bokstavligen mitt och familjens liv till nästan alla delar!

Kärleken i mitt första äktenskap hade en gång funnits där från början, men kombinationen med två av livet ganska tilltufsade, känsliga personer är i längden sällan lyckad, det visar sig gång på gång. Och det som hände var att problemen växte, kommunikationen krympte och vi resignerade båda inför det och skyddade oss, som många brukar göra, med ömsesidig prestige och med stolthet och blockeringar. Och med en TYSTNAD som lade sig som ett ogenomträngligt mörker mellan oss.

Så typiska försvarsbeteenden inför problem och en hel del missförstånd som kanske skulle ha varit möjliga att lösa med en större öppenhet och utan dum och tjurig stolthet. Och så står man där… så himla förutsägbart en dag och finner sorgligt, att av den kärlek mellan två människor som en gång faktiskt fanns och blommade, finns inte längre det minsta spår. Kvar är bara en enda stor tomhet och som om elden skoningslöst gått fram och för alltid förintat varje känsla av samhörighet, gemenskap och kärlek.

Och nu så många år senare kan jag tänka att det här var en typisk STATISK relation mellan två människor som till stora delar kunde spegla sig i varandra och känna igen sig själva, och som var ganska lika. Och ibland blir den likheten till rena välsignelsen men den kan också stagnera relationen och med tiden göra den till ett stillastående vatten, eftersom man ibland tar varandra för given och för att det djupare känslomässiga utbytet blir just STATISKT, motsatsen till DYNAMISK och inbjuder inte direkt till några stimulerande utmaningar.

Och det gör att den näringen som fördjupar en nära relation där man tar sig igenom kriser och utvecklas tillsammans, den uppstår inte på det sättet utan istället kan bråk, sårigheter och oförmåga till en nödvändig och vettig kommunikation växa sig allt starkare och infektera relationen. Och plötsligt står man då som främlingar inför varandra.

I min nya relation fanns trygghet, lugn och ordning och det gjorde mig gott. Men jag hade också mött min MOTSATS i nästan allt och det var faktiskt lite spännande men också ovant, och till en början bitvis främmande. Och den största utmaningen med DET var att i min nyblivne make försöka förstå och acceptera, det oavvisliga faktum att han var en person som av gammal vana var restriktiv med känslor och som erfarenhetsmässigt kopplade tydligt uttryckta känslor till oberäkneliga, obalanserade personer, vilket väckte ett visst obehag i honom, och än i dag jobbar vi med effekten av den här stora skillnaden mellan oss.

För när han kan bli rädd för öppna “otyglade” känslosamma människor så blir jag istället trygg, nyfiken, intresserad och berörd av en sån människa efter som jag känner igen mig själv och snarare lugnas av det tydliga, genuina mänskliga uttrycket i någon.

Alltså, lever jag med en i övrigt snäll och fin man som blir rädd och illa till mods av för mycket känslouttryck, och som själv är sparsam med såna. Själv kan jag för min del bli rädd och känna obehag inför personer som INTE visar eller riktigt kan förstå, andras känslor. Det här är inte alltid okomplicerat och gör mig då och då frustrerad, men det ger en ständigt pågående dynamik mellan oss, som jag upprätthåller och håller vid liv…hihi, och som gör att vi dagligen utmanas inför den här olikheten.

Och genom det tvingas vi att dagligen träna på förståelsen av och inkännandet med varandra och hur olika man kan vara rent känslomässigt, och jag vill tro att det av det, ändå uppstår nån slags utveckling hos oss båda. För det kräver banne mig… både anpassning och kunskap och massor av förståelse och ömsesidig acceptans från båda håll!