Varför okejar inte fler förmodat “normala” människor dom modiga, skönt befriande O- perfekta som ännu inte har förslavats av idealet att vara så in i h -vete supersnygga, rynkfria, evigt unga och högpresterande, räcker möjligen inte regnbågsperspektivet till för den acceptansen..?

I dag vill jag lyfta ett av vår i övrigt så välmående tid, största och som jag tycker, mest allvarliga problem som redan för ett bra tag sen borde ha fått ALLA varningsklockor att ringa. Nämligen det tragiska att man kan både se och höra ALLDELES för många barn och tonåringar som mår dåligt på olika nivåer av sig själva och som sorgligt nog ibland utan stödet av en dyr märkeshandväska, ett riktigt imponerande sminkmärke eller nåt annat lyxigt attribut, känner sig fula, inte tillräckligt smala och är missnöjda med sig själva och sitt utseende. Det här är en koppling som jag tycker att man ska akta sig för att bortse från, för det indikerar så uppenbart en betydligt djupare problematik!

Och det här är människor i alla åldrar som är som vore de slagna till marken inför känslan av att inte duga. Och inför de här elitiska förväntningarna som så många känner och faktiskt accepterar, blir jag varje gång, alldeles för ledsen och oroad för att inte fortsätta regera! Och jag tänker att INGET barn ska behöva känna att det inte duger och genom det bli fråntagna rätten till en sorglös barndom och få vara barn och inte minivuxna!

Och det finns tycker jag, en växande varböld bland SÅ mycket annat som lyckligtvis fortfarande är GOTT och BRA, förlåtande och naturligt i vårt samhälle! Och det här den form av elitism och sjuka- på riktigt sjuka fixeringen vid idealet att vara högpresterande, snygg smal och felfri och helst ha full koll på det mesta, inklusive hindrande känslor. Och det här har en farlig förebildskraft som i längden nu gör, och kommer fortsätta göra många av oss motsatsen till nöjda och harmoniska.

Och det här indikerar med all önskvärd tydlighet att en människa har en obalans och då hänger som över hotet som av ett stup och faktiskt INTE längre orkar motsvara alla prestationskrav. Och jag vill påstå att det att vara “rätt” på utsidan verkar betyda så mycket mer än våra inre mänskliga kvaliteter och det här är en utveckling som oroar mig!

Och jag tillåter mig undra :

Ser vi verkligen vart åt det lutar och hur mycket och vill vi fortsätta klamra oss fast vid inbillat höga värdet av att vara perfekta… ? Och är vi medvetna om att den här, rent ut sagt, ytliga människosynen får ett allt större genomslag på samhällsklimat och folkhälsa? Fattar vi att den är en i en absolut negativ mening, etisk motkraft som bygger farliga normer och värderingar som förstås far in och bygger bo tidigt i våra barn, eftersom så många föräldrar och andra vuxna förebilder redan har anpassat sig och sina liv och värderingar efter det!

Och med den fulla vetskapen så kan vi ju rimligen inte tappa hakorna av förvåning när olika former av psykisk ohälsa som depressioner och ätstörningar, självhat och inte så sällan missbruk av diverse ångestdämpande stimulantia visar sig, allt mer. För det här var förutsägbart och om det var hit vi verkligen ville komma… det  kan man undra!

Och jag trodde inte att det var sant när det för inte så länge sen stod klart för mig i vilken omfattning och hur ofta människor i olika åldrar på foton på sociala medier använder förskönande filter och manipulerar sitt utseende, för att  kanske just, kunna DUGA och passera nålsögat för inträdet till det perfekta sammanhanget av perfekta helst…undersköna personer. Och vi har fått allt svårare att kunna acceptera ett naturlig utseende och det som år och dagar borde tillåtas göra med våra kroppar och ansiktsdrag OCH vårt förstånd och våra visdomskällor! Och det är för mig att som att ta avstånd från naturens hela palett och det som är livets villkor.