Inget är som KÄRLEKEN den läkekraft som ibland faktiskt mirakulöst kan uppehålla ett liv och rädda en människa, ett djur eller naturen, när det vackra sköra livet hänger på en tråd och inte orkar längre! Och just därför tror jag att en människa famlar efter SJÄLVKÄRLEKEN som sin räddning när livet blir så där obegripligt svårt och omöjligt att vara i.
För den kraftkällan den sitter nog allra djupast och är äldst och den visaste av överlevnadsinstinkter och det är inte svårt att fatta att det är på det viset för oss, tycker jag. Och så ska vi också ha klart för oss att vi orkar OLIKA mycket och har skilda förutsättningar beroende på en rad faktorer, varav erfarenheter och vår levnadshistoria, plus…vårt individuella psyke och det biologiska arvet, förstås har stor betydelse i det sammanhanget.
För det är så uppenbart att vårt sinnrika spektrum av överlevnadsstrategier finns där för oss av en anledning och kan för en människa göra att någon faktiskt kan fortsätta att andas och gå vidare. Och det kan bli skillnaden mellan liv och död när tillvaron slår sin allra hårdaste näve i magen på oss.
För när i de dystraste av stunder till synes helt oöverstigliga problem tornar upp sig i en förtvivlad människa, kan att SKJUTA UPP den VERKLIGA förståelsen av en allvarlig och livsomvälvande händelse genom att gå in i en FÖRTRÄNGNING, vara det enda möjliga mentala vägvalet just då. Det här är förvisso en väl beprövad metod som vi människor antagligen gripit tag i under hela vår ansenligt långa historia och som för de flesta varit en tillfällig räddning från att “gå sönder”.
För ett TILLFÄLLIG bruk är just vad förträngningar är till för att vara och aldrig en permanent lösning! För då övergår den garanterat till att vara ett varaktigt SJÄLVBEDRÄGERI en KONSTRUERAD anledning, mening eller egen tolkning av en dramatisk och livsomvälvande händelse som är FÖR jobbigt att förstå och leva i.
För GENOM och UT ur den här skyddsbubblan det måste en människa som är liksom paralyserad av ett trauma ta sig när tiden är mogen, det kommer man inte undan!
Och tar inte du hand om din kris så tar krisen ALLTID någon gång – på något sätt, hand om dig!
Det här fick jag en gång lära mig under en utbildning i kris – och sorgearbete av den kända mycket kloka terapeuten och teologen P G Eriksson. Och den bearbetningsprocessen är högst individuell och jag brukar säga att den alltid behöver mycket TID ett obegränsat utrymme för TANKAR och ska leda till TILLIT i TILLVARON igen!
Men det har funnits mycket sorgliga exempel på människor för vilka en förträngning och själva förnekelsen av ett trauma på någon nivå, har blivit livslångt och aldrig ens har förmått nå fram till bearbetningens dörr med ibland de sorgligaste konsekvenser. Och jag har märkt att det inte är helt ovanligt att det i en “sorgesjuk”, genomförtvivlad människa kan uppstå som ett förödande “samarbete” med den psykologiska mekanism som kallas för REAKTIONSBILDNING.
En destruktiv allians, inte helt olik en psykotisk vanföreställning, där adekvata, naturliga smärtsamma känslor och bakomliggande orsaker paradoxalt… VÄNDS till att bli en POSITIV stimuli, till vilken en människa ständigt som i mental blindo ibland maniskt och ständigt återkommer till, för att stå ut, vilket är helt fattbart för mig. Och det här är en tragedi – så genomsårig, smärtsam och komplex, som till alla delar tar livet ifrån en stackars människa. Och till alla såna plågade själar, vill jag skicka all min medmänskliga kärlek i dag och en bön om räddning för deras del. För de förtjänar alla att få se solen igen och det fina livet tillbaka i oförvanskad form!
