Nu tror jag att jag fattar varför äldre människor ofta vaknar tidigt på morgonen och att jag kan ha genomskådat schablonen “att gamla nog inte behöver så mycket sömn…” för nu är jag själv där!

Jag har i hela mitt hittills genomlevda liv varit ett praktexempel på en synnerligen morgontrött människa som kan glädja mig omåttligt och flera dagar INNAN en dag då jag vet att jag får en riktigt skön och ostörd sovmorgon som inga som helst förpliktelser kan ta ifrån mig njutningen av! För att i en skön sömn kunna få slappna av och släppa taget om allt och bara få fara in i drömmens UNDERBARA rike, där allt gång efter gång visar sig vara möjligt att iscensätta. Och som en bonus med gamla härliga stämningar och energier som man ibland känner igen så väl, det är så spännande!

För i drömmens värld verkar det inte råda nån direkt censur men jag tror ändå att högre makter förfogar över en slags “förskoningsregel” och ibland går in och tillämpar den när vi inte är starka nog att se den rätta, sanna och oförvanskade alltför… råa bilden, och då när tiden ännu INTE är inne för att vi ska kunna tillägna oss värdet av en hel och osminkad drömbild ur den verklighet som vi en  gång har figurerat  i men ibland förträngt.

Men tänk vad saker kan ändras…och  jag  här märkt att jag av nån underlig anledning har fått svårare att sova så där himla gott, lite länge på morgnarna, som jag alltid har älskat att göra. Och numera vaknar jag allt oftare tidigt och känner en odefinierbar oro i mig, som jag typ vore efterlyst av Interpol för nåt allvarligt brott hihi…och med en rolöshet som verkar leva sitt eget liv och väcker mig även om jag inte har nåt att oroa mig för. Och jag tror verkligen inte att mitt sömnbehov har ändrats och blivit mindre, utan att det här är ett fenomen som nog ofta följer med åldern, då när som jag brukar säga, “yrkesrollen är färdigspelad ” och när inte särskilt många schemalagda “måsten” längre finns och ingen väckarklocka måste ställas.

Då blir det förstås en del tid över och ett visst tomrum infinner sig, som man vare sig man vill det eller ej, fyller en med tankar och funderingar kring det som kommer närmare –  nämligen det som obönhörligen för oss alla ju är tidens och livets ändlighet. Och som jag ser det så är seniortidens inträde den mognadstid när för många en rad frågetecken ställer sig framför ögonen och gärna…så där i gryningen.

Och jag har märkt att man får som ett skav av tankar över vad man EGENTLIGEN har gjort av sitt liv och hur man har tagit hand sina närmsta och käraste, och inte minst…hur man har värderat sig själv och vilka omsorger man egentligen har unnat sig. Och vet ni vad, jag känner att jag inte har nåt emot det alls för det är faktiskt skönt att landa i ett retroperspektiv med mer klara ögon och kanske kunna kan skilja “agnarna från vetet” och se vad som varit BÅDE bra och dåligt, och hur det antagligen bidragit till en slags BALANS för det stora hela! Det är en sån där vacker tanke som på ett alldeles särskilt sätt rör vid mitt lite oroliga hjärta och lugnar mig.