Sen ganska länge, står det klart för mig att allt inte är vad det i en första anblick ser ut att vara, och minsann… “inte alltid är guld som glimmar” och man blir tycker jag nog, mindre aningslös och inte så lättlurad med åren. Och jag måste erkänna att jag ibland tillåter mig att tvivla på om ett anat drömscenario verkligen är äkta när det visar sig för mig. För jag är en realist som står ganska stadigt med båda fötterna på jorden eftersom jag som så många andra, under resans gång genom livet, har åkt på en del bakslag som först visat sig vara bara ett snyggt och lovande omslagspapper men som sen presenterat sig som ett paket med ett innehåll som ibland varit en stor besvikelse.
Men jag har med åren förstått att livet VORE inte livet om det då och då inte… inledningsvis visade sig för en som ett riktigt bländande vitt – och nära nog perfekt “Colgate – leende” genom en händelse som plötsligt verkar vara lösningen på allt som just då vilar tungt på ens axlar. Men som lika plötsligt dras undan och försvinner som en matta under fötterna på en och där står man då snopen och snuvad på en tillsynes enastående räddning och fattar verkligen INGEN TING…!
Men det som DÅ ganska ofta inträffar är också DET… precis lika oväntat, nämligen att man plötsligt blir liksom tillfälligt klarsynt, lite klokare och faktiskt kan genomskåda det som förut verkade vara den bästa av lösningar på ett problem. Och man förstår då att det hela var sänt som en LÄRDOM, en pedagogisk puff framåt i tillvaron antagligen från nånstans “uppifrån” i all välmening. Och det visar sig senare att LÄXAN var att KLARA själva fallet, med tilliten i behåll, från den höjd där man först trodde att lösningen fanns!
Och framför allt DET att återvinna kraft och mod och fånga modet till tron på NYA lösningar och infallsvinklar när livet kanske tjurar och kärvar igen, för det kommer det att göra där mellan alla dagar av solsken och det som ändå flyter på och går bra och följer sin plan, för annars VORE det inte livet och livets tuffa skola!
