Dagens inlägg skrivet och publicerat av mig Ann Danell.
EN SKOG DÄR TRÄDEN STÅR TÄTT TILLSAMMANS OCH KOMMUNICERAR MED VARANDRA I SAMFÖRSTÅND, ÄR DE VÅRA MINNEN.
Det är min bild av det hela, och att sova och drömma det har jag alltid gillat och sett som något väldigt spännande eftersom jag från början hade mycket och ofta tydliga drömmar, och jag tycker fortfarande att det är lite som att gå på BIO varje natt och se på film gratis. Och som mest lärorik blir den föreställningen när de självbiografiska bilderna med ens egna manus, från olika liv… dyker upp där på den där inre filmduken och fast man egentligen inget vet i det nuvarande om hur det var DÅ så känner man bitvis och rent intuitivt, ibland igen energierna tycker jag.
Och jag vill påstå att våra drömmar när vi sover, nog med varierande tydlighet avspeglar en väsentlig del av vår personlighet, våra tankar och känslor, och inte minst avslöjar det hur vi har tagit oss fram på den livsresa vi fram till ett NU och DÅ har gjort, och hur vi har klarat den. Och med det sagt så kommer jag osökt in på våra EPISODISKA minnen som först lagras i den del av hjärnan som heter HIPPOCAMPUS, för att sen antingen glömmas bort eller förflyttas till HJÄRNBARKEN där våra hågkomster slumrar för att då och då vakna till och poppar upp i former av mer eller mindre tydliga bilder, stämningar och dofter.
Och tänk att… ibland är våra minnen till och med ljudsatta och kommer i gott sällskap med MUSIK ( för mig så vacker och kristallklar) ett specifikt ORD eller kanske en MENING som ofta har stark energi och en känslomässig laddning vars ID väcker vårt igenkännande direkt, och ett sånt tilltal kan vara otroligt berörande det har jag själv upplevt många gånger. För plötsligt dras liksom ridån bort från en scen där man själv en gång figurerade och den “roll” bland så många andra som man har spelat, går då via ett aktualiserat minne i repris och väcker ofta en massa känslor av olika valörer.
Därför tycker jag att det är bra att vara uppmärksam på sina drömmar och så långt det är möjligt försöker att komma i håg vad “nattens föreställning” har bjudit på och gärna skriver ner det man hunnit uppfatta, även om det just då, innan frukterna av det har mognat verkar snårigt och fragmentariskt och inte sällan rent obegripligt. Men jag tror inte…att våra minnen egentligen ur ett lärdomsperspektiv och rent energimässigt, har något bäst – före – datum utan faktiskt tillhör TIDLÖSHETEN.
Och jag anar att allt som står SJÄLEN nära är ett barn av samma tidlöshet, och färdiga för att jobba pedagogiskt med oss först när tiden har fått ha sin gång, behandlat det varsamt och jobbat färdigt med det materialet innan vi får återse våra gamla hågkomster. Och att vi först DÅ på riktigt, och i bästa fall kan känna in deras energier på djupet av våra hjärterum.
Men jag har också märkt att universum ibland ett bra tag i förväg, kan skicka ut en HINT som aviserar att något väsentligt från minnesarkivet är PÅ VÄG genom att låta några mer eller mindre diffusa bilder eller en flash av en gammal stämningsenergi knacka på och besöka oss i drömmens värld. Och hela tiden och faktiskt varje dag… är vi med och skapar varandras minnen ömsesidigt, och jag ser det som att vi med alla dessa minnen och deras energier oavbrutet spelar TILLSAMMANS för evigheten som i en himmelsk symfoniorkester…vars toner i sin allra bästa upplaga når oss och allt det andra med stämningar, musik och starka emotioner, då när läget är det bästa i våra liv!
