Vi får akta oss för enögdhet och enkla spår i jämställdheten och inte glömma att unga killar också behöver bra förebilder som visar att det finns ett naturligt utrymme för känslor, mjukhet och sårbarhet i manligheten!

Ett nytt inlägg skapat och publicerat av mig Ann Danell.

Jag ser en del länkar med behjärtansvärda budskap om att stärka unga flickor och att stötta sina döttrar. Och det är bra och det är viktigt.

Men vi får akta oss för att vara enögda – enkelspåriga, för då missar vi lätt helheten och den balans där allt, av naturliga skäl, hänger i hop och interagerar. Och då vi får förstås inte glömma bort våra unga pojkar, de som ska växa upp och förhoppningsvis bli till mogna män med tillgång till känslor och mjukhet och till inkännande med kvinnor och andra människor och som också vågar vara sårbara!

Pojkar är precis som flickor, individer med olika förutsättningar i livet och behöver också stöd! Inte minst behöver de goda pappaförebilder som haft modet att stiga ur den manliga stereotypen och som vågar vara hela människor trygga nog att klara sig utan den gamla tunga manschauvinistiska rocken på sina axlar! Och vi ska akta oss för att naivt och kategoriskt, SKAPA motsättningar och olika värdebilder av män och kvinnor.

För BÅDE kvinnor och män, inte bara flickor, behöver stöttas på vägen till en harmonisk helhet med tillåtna inslag av både manligt och kvinnligt i sig! Och det är inte genom att öka motsättningar mellan könen som vi skapar jämställdhet och goda relationer på alla plan i samhället! Det är först när vi är “hela” som vi är trygga nog att kunna dela på oss och skapa bra och sunda mellanmänskliga relationer, det är min uppfattning!