Vem har inte upplevt de där dagarna när man liksom nästan kan känna… smaken av “segerns sötma” i munnen över sig själv och alla andra tänkbara hinder och då man faktiskt tycker att det mesta som kommer i ens väg är “lätt som en plätt”. Visst…det är inte så dumt att känna sig så där lite temporärt kaxig och barnsligt, typ nästan lite åt det grandiosa hållet, hihi. Men det kan lätt bli lite tråkigt att inte ha nån lagom stimulerande utmaning att lägga åt huvet att lösa och helst förstå, eller ett problem att lösa tycker jag. Och det tror jag helt enkelt beror på att vi rent mentalt behöver få vara både “stora och starka” och näst intill oövervinnliga OCH ibland bara som en “liten lort” som känner att hon eller han måste söka nån typ av skydd inför människorna, livet och verkligheten och öppna sig för tröst och ta emot den reservationslöst.
Och nu kommer jag säga nåt som jag sagt många gånger förut och andra före mig och det börjar närma sig att bli en riktig klyscha men svårt att motsäga… nämligen det att vi ÄR ALLA MÄNNISKOR utan någon som helst garantistämpel som säger att livet blir okomplicerat och bara flyter på och vi med det. Och just därför tror jag att det finns en riktigt bra poäng med att träna sig på att vara BÅDE stark och svag och ofta där mitt EMELLAN nånstans vad gäller DAGSFORM – kraft, energi och förutsättningar för att kunna möta varje ny dags program och innehåll!
Och är man då bekväm med att det är så det är att vara människa i den här världen, då är man tror jag…heller inte främmande för att våga SÖKA TRÖST utanför sig själv och ta den tid som behövs för att tanka upp den i sig när det behövs utan nån som helst…tanke på att “skämmas ögonen” ur sig. Och har man nått den insikten så är man oftast också beredd att seriöst vara någon annans tröst när en ledsen medmänniska kommer i ens väg.
