Jag har skådat en del dagar i mitt liv då jag bokstavligen… känt mig tom på energi och när motivationen att möta livet och människorna på nytt, varit nära nog på noll. Vid såna energi -magra tillfällen som lyckligtvis hittills , visat sig tillfälliga och relativt överkomliga, har jag i tillfällig affekt snuddat vid att ansluta mig till en tillvaro som eremit…hihi, får jag väl tillägga. Och det är ganska vanligt att utpräglade känslomänniskor som jag och många andra som har lätt för att läsa av stämningar har en benägenhet att ta på sig rollen som den som ser till att alla mår bra i möten med andra människor, fast det kanske inte alltid behövs.
Och därför kan man inte bli förvånad när man upptäcker att man ofta har bränt sitt sociala krut orimligt fort och då inte har så mycket mer att ge till sina medvarelser och ännu mindre till sig själv. Och jag undrar hur många gånger jag har upplevt det “bensinstoppet” i min nu 68 – åriga liv kropp?
Oräkneligt många och tillräckligt… för att ha lärt mig att numera KOMMA I HÅG att fylla på i tid…och snällt och förståndigt köra till min inre laddningsstation. Ett ställe som jag väldigt länge… på ren småländska: “inte va mänske att hitte” INNAN jag stod där så snopen med tom tank! Men det här bara måste man lära sig, för det handlar i allt väsentligt om ren överlevnad och når man väl den insikten har man mycket att vinna i sin återhämtning och då dyker man inte lika lätt ner och slår inte huvet i botten av sin sociala förmåga OCH slipper den långa resa tillbaka till sig själv och sin fulla kraft, som ofta kan bli nödvändig att göra.
Och som alltid…så får man inte blanda ihop sina förluster av kraft eller något av det man inte kan eller orkar att göra, eller överhuvudtaget några, egentligen… fullt mänskliga tillkortakommanden, med sin SJÄLVBILD!!! För den är VÄRD att alltid vara omöjlig att smutsa ner och har inget att göra med vad du GÖR eller presterar… utan står beständigt vacker och är från det andliga, allvisa ögat betraktat, alltid helt PERFEKT! Och kom detta ihåg, kära vänner därute i den stora vida världen, då när kraven äter på er för då är det inte ni som inte duger, inte håller måttet, utan andras förväntningar och inte sällan egna krav som är sjuka och omänskligt FÖR mycket att begära av någon!!!
Mitt problem har alltid varit det att jag VILL så mycket och ju mer jag har märkt att jag KAN, förstår och kan göra, för nån annan eller för mig själv och som syftar mot nåt bättre, klokare och roligt, så blir jag banne mig som blind och ser jag ibland inte betydelsen av ordet BEGRÄNSNING! För mitt i nåt som är kreativt och HÄRLIGT vill jag bara fortsätta. Och i dom lägena har jag på olika sätt också gjort dom största, men kanske inte alltid dom bästa…investeringarna av mig själv i andra människor, vilket förstås har visat sig både bra och dåligt, men uppriktigt sagt har det för det mesta visat sig vara bra.
Men det luriga för en utpräglad känslomänniska kan vara att man i dom här “härliga” och engagerande stunderna och när dom kreativa flödena flyter på att man inte är ens i närheten…av en förståelse för hur himla, himla trött och slut i systemet man kan bli efter en sån där “investeringsdag” då man landar i ett riktigt givande mellanmänskligt givande och tagande. Ett givande som just då känns som om det inte kräver nån social bensin alls… för man är såååå nöjd!
Och det är förmodligen inte heller meningen för då skulle nog åtminstone jag ha valt att bli eremit. För hur socialt trött man än kan bli ibland och helst vill dra täcket över huvudet och stänga dörrar, så börjar man som NY -laddad och med fullmatade batterier och ibland med tindrande ögon inför en ny dag, och sugen på nya möten och sociala kontakter. Och det “oskrivna bladets” magi kan vara förförande spännande för mig och jag går då förstås… in med hull och hår in i det som händer och sker och är gärna med på ett hörn både här och där och engagerar mig, och ofta fullt och lite till…vilket inte alltid är en merit värd att lägga till sitt “CV” utan en brist, en form av blockering faktiskt… att hålla ögonen på så den INTE tar över förståndet!
För det här är inte gratis i något avseende och kostar förstås social – och känslomässig energi och ibland mer än vad jag tror att jag har täckning för, och det ofta helt förutsägbart. Jag har märkt att den här “bensinen” till den sociala motorn i mig, den har också.. blivit dyrare precis som bilbensinen och mer svårfunnen, och den kostar på att skaffa och hitta i mig själv. Och en dundertabbe som man gärna gör då är att man ofta slarvar och tankar inte fullt, drar sig undan och drar in på sociala kontakter i den luriga tron att man sparar energi stärker sig och därmed bättre rustad genom att ta dumma genvägar som bara blir SENVÄGAR till en bättre förståelse av sig själv och sina invanda sociala mönster!
