Jag tror inte att vi i grunden har blivit mer lättkränkta fast många håller upp den fasaden i tid och otid och drar sitt vapen, utan att det är vår tids stress – och prestationskrav och vår rädsla för att visa svaghet som ligger bakom det

Fler än jag upplever att vi allmänt blivit mer lättkränkta och det kanske inte är så konstigt eftersom själva ordet oftare nu dyker upp i alla möjliga sammanhang. Men man bör ha klart för sig att en kränkning, för varje människa, ju är en individuell, upplevd subjektiv känsla som var och en har tolkningsföreträde till – givetvis. Och eftersom det goda i den här världen ännu inte har sprungit om motsatsen och besegrat elakhet och illvilja, så blir tyvärr människor varje dag i stort som mindre, utsatta för mentala övergrepp av mobbare som inte vill nåt hellre än att kränka. 

Men om vi schablonmässigt utropar oss som offer för en kränkning så fort man blir motsagd eller blir ifrågasatt, då tycker jag att man ska ta sig en funderare på hur man egentligen mår och varför man blir så provocerad. Och naturligtvis går det lätt inflation i ett sånt här uttryck när det överanvänds och det mår inte bra av att förlora i värde eftersom ordet i sin grund  har ett viktigt signalvärde. 

Men jag tror för min del inte… att vi är mer lättkränkta nu än förut, egentligen. Nog bara lika och kanske lite MER… ledsna, osäkra, förbannade, besvikna, och frustrerade och det antagligen för att vi har fått så mycket mer att förhålla oss till, ha förhoppningar inför och därmed också kunna bli besvikna på!

Och jag tror absolut att vi också har blivit mer rädda för att vara “SVAGA”… (försvagade…) i det ordets mest negativa, onyanserade betydelse. Jag har märkt att själva ordet “KRÄNKNING” har slumrat i vardagsspråket under några decennier,  den betydelse som förr traditionellt och mer adekvat varit direkt kopplat till det gamla, nu bortglömda, främmande ordet KRANK som är lika med att vara / just svag, bli, “sjuk illamående och opasslig.”

Och historiskt sett så tror jag att man då, nog hamnade i det tillståndet rent mentalt, om man blev utsatt för ett VERKLIGT nedlåtande och elakt socialt stöveltramp av nån uppblåst, tillfälligt eller permanent…makthavare som njöt av att göra det och då gärna i offentlighetens ljus för att kunna vrida upp förnedringseffekten maximalt. Och att det då in facto… handlade om en kränkning som kunde få varaktiga konsekvenser för anseendet av en vilseledd omgivning.

Att “bli kränkt” har blivit ett av andra populäruttryck som både överanvänds och används fel och som det gått inflation i och som bygger på en känsla och därför är svår att egentligen tycka nåt om. Men begreppet ligger bra i tiden,  för att det utstrålar en viss verbal pondus, tror jag. Att resa sig och tala om att man blivit kränkt och visa vrede, det har tyngd, kan lyfta någon och upplevas lite som en coolfaktor. Ordet har också en rent juridisk innebörd och kan kanske ge känslan av att någon har stor personlig integritet och definitivt inte är att bråka med, och med det vara avskräckande för den som känner att han eller hon vill skydda sig och ingjuta den känslan i sin omgivning. 

Och att ha en bra beredskap kunna markera och så att säga… visa upp sin “kränkt” – skylt anses nog lite tuffare och väcker en viss beundran i ett samhälle som vårt, där man ogärna visar sig svag eller sårbar och gud -bevare… inte vill vara en looser. Nej, då säger man nog hellre att man blivit “kränkt” när man egentligen kanske blivit väldigt ledsen, uppgiven och rent förbannad, efter att kanske ha fått allt i från en p – bot, blivit “omsprungen” i nåt sammanhang, till det att ha förlorat jobbet eller gått igenom en skilsmässa och är förtvivlad, utan att riktigt tänka över ordets rätta valör.

Och så är det förstås mer uppseendeväckande att vara kränkt än att vara frustrerad eller allra minst visa sig gråtmild… i den ständiga sociala exponeringen. Men, och det ska påpekas… det FINNS människor i vår värld som varje dag med råge faktiskt BLIR kränkta i ordets verkliga  betydelse – förstås! Och dom har alla rätten till förståelse och försvar och till sin vrede!

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *