Jag är av födsel och ohejdad vana en person som typ bara måste reflektera, skriva och uttrycka mig, det fanns där från början, och utan den kanalen i mig vete fasen om jag hade varit där jag är i dag, i flera bemärkelser faktiskt. Och när jag skriver av mig, och ofta brinner av iver inför ett engagemang i nån fråga eller vill uttrycka mina kvasifilosofiska tankar över Varandet, då ska ni veta… att jag med enstaka undantag har en BRA dag på jobbet…! För det här är banne mig ett högst självpåtaget dagligt arbete som jag bara älskar i varje cell i min 67 -åriga lekamen, och som pensionär förfogar jag bättre över tiden och jag är som en nyligen utsläppt kossa på grönbete!
Jag ler, men inte utan ett visst vemod… när jag minns hur min mamma berättade om när jag gjorde, det som nog måste varit min absoluta sociala kommunikativa debut hihi… När jag enligt henne var en 7 – 8 månader och placerad i hennes trygga famn och per tåg på väg till farmor i Vetlanda. Jag lär då ha haft en liten föreställning inför den som satt bredvid och sökte ivrigt kontakt med miner och för min ålder en sån oblyg och rolig intensiv baby – kommunikation.
Och när mamma frågade mig om jag var förkyld så hostade jag på beställning med sån inlevelse och tittade på mina medresenärer, och dom skrattade förstås och desto mer hostade jag givetvis och pratade på. Och dom lär ha att tyckt att jag var gullig och rolig och lite underhållande ombord på det gamla fina tåget där det for fram på smalspåret genom den fagra smålandslandskapet.
Och faktiskt…att jag nånstans i mina djupaste minnesrum kan återkalla vissa, diffusa energier, av glädje och välbehag, men förstås inga bilder, från det här tillfället, från mitt tidiga ” stå – up – framträdandet” på resan mot Vetlanda vintern anno. 1955. Och jag tänker förstås i sammanhanget på det urkloka kända citatet från Hjalmar Söderbergs bok ” Doktor Glas”:
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist på det avskydd och föraktad. Man vill inge människor nån slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris.”
Och det här allmänmänskliga citatet som jag tror att de allra flesta av oss kan känna igen sig i, för vi vill ju bli SEDDA BEKRÄFTADE och ÄLSKADE! Det hävdar jag som själva fundamentet i oss, och det har ju för övrigt en direktkoppling till själva överlevnaden. Och får vi då den här uppskattningen och blir sedda från början av våra föräldrar, så kan vi i normalfallet, också se, bekräfta och älska andra och varandra!
Sen är vi ju förstås olika mycket intresserade av att kommunicera och agera socialt, det vore konstigt annars.. men jag tillhör definitivt kommunikations – och uttrycksfalangen av människor och jag tycker om att ta del av andras uttrycksformer. Och under mitt hittills genomlevda liv har jag skrivit på olika sätt och i olika former och sammanhang, med undantag när barnen var små och tiden var knapp då blev förstås mindre av det. Jag betraktar oblygt min skrivarlust och min kärlek till språket som en gåva jag faktiskt fått, och som en ynnest och är mycket tacksam för den.
Men jag vet också att en lustfylld av naturen generöst tilldelad gåva, som den här som är kopplad till personlighet och prestation, också kan innebära ett risktagande när man exponerar den och då får beröm och uppskattning. Eftersom det lätt kan kopplas till självbilden och i längden kan utmynna i ett beroende av ett MER och FLER vad gäller uppskattning och läsare hur tokigt det än kan låta.
Och när det.. underlaget varierar sviktar och kanske dippar, då kan… den luriga abstinensen infinna sig. Och med den en tomhet och ett tvivel på VEM man EGENTLIGEN är UTAN uppmärksamheten, berömmet och uppskattningen från omvärlden…! Och det här kan smyga sig på fast man tror att man är oberoende av den här dagliga drog som det kan… hända att det blir om man kanske inte har en stadig, balanserad realistisk självkänsla, och om man i övrigt saknar annan stimulans och roligheter i sitt liv.
När jag för en 20 – 30 år sen skrev en del krönikor och kåserier och ett och annat debattinlägg i dagspressen så var det vid den tiden ingen självklarhet att få ett JA och bli publicerad, det innebar en viss tid av ovisshet och man blev så himla glad när man fick in sitt alster i tidningen. Och besviken blev man när man fick nobben, men stillade sig med att jag kan göra en bättre text en annan gång och hoppas på den. Och det var då fortfarande möjligt att i första hand bli bedömd utifrån sin skrivarförmåga och ett kändisvärde gick inte alltid före. Med det blev inte alltid framgång och det var banne mig ingen quick fix att ta sig in i en tidning.
Minns min första krönika i MÅ BRA 2001 och hur glad jag blev men väldigt ödmjuk måsta jag säga. Och i backspegeln sett så tror jag att det var hälsosamt att få sväva lite i ovisshet inför att bli – eller inte bli antagen med sin text, och att det var både hybrispreventivt och antikaxigt! Och min självbild eller mitt anseende hängde definitivt inte på resultatet av hur det gick och togs emot. För det var inte samma gigantiska konsumtionsmarknad för press och medier då, och allt gick mer långsamt.
Lyckligtvis har jag hittills klarat mig från det här, men jag tycker ändå att det är både relevant och intressant att nu efter flera år i sociala medier ställa mig själv inför frågan: – VEM är jag själv numera EGENTLIGEN UTAN min dagliga dos av exponering och utsattheten i sociala medier, och hur har jag möjligen FÖRÄNDRATS på gott och ont i min ROLL på den här stora scenen…? Och står min SJÄLVBILD fri och självständig med eller – utan uppskattning och beröm och när jag inte får det, som jag kanske ibland förväntar mig?
