Dagar kommer och dagar går och de ser onekligen olika ut, och det tycker jag är riktigt bra för det garanterar för det mesta någon form av omväxling och lite olika, ibland riktigt spännande färger på själva tillvaron. Och en bonus är ju då med omväxling, som jag ser det, att man bättre står ut med sig själv, för man är ju på ett sätt alltid en personifierad reaktion på allt det där som dagarna bjuder på gott och ont.
Och om jag har en riktigt bra dag när jag känner att kraften på nästan alla sätt är med mig och när jag har stigit in med goda intentioner och lätta, glada steg i en ny dag, och då i något sammanhang råkar på en typisk, vad vi lite lättsinnigt och något förenklat brukar kalla, en typisk lättdiagnostiserad “bitter” person. Så kan det för mig faktiskt vara mer angenämt än att stöta på en hyperpositiv och extremt uppåt och glättig människa. Det här kan möjligen låta underligt och lite knasigt för vem som helst, men jag ska försöka förklara hur jag menar:
Jo…eftersom jag är en typisk högkänslig person med mycket och tydliga känslor och känslouttryck, så står vanligtvis inga känslor på “vänt” i mig och mina emotionella inre kärl står mycket sällan tomma och känslotorka råder inte ofta hos mig, för jag tillhör snarare gruppen “emotionellt inkontinenta.”
Så om jag då en sån där riktigt bra dag kommer i kontakt med någon annan som funkar ungefär som jag OCH och som på toppen av det… dessutom är så där ohejdbart pigg och högenergisk och forcerad, då riskerar jag tyvärr och med all respekt… hur underligt det än kan låta, att bli både övertankad på energier och faktiskt också lite uttråkad och inte sällan HELT slut för att jag ändå vill vara artig och uppmärksam och försöker bolla med i ett allt – är såååå – härligt – och – bra – utbyte.
För jag tycker bättre om och landar bäst i möten där det OCKSÅ finns plats för livets allvar och gärna samtal där jag kan öka på min förståelse och acceptans för olika människor på ett lite djupare plan, så jag kan lära mig nåt nytt.
Och det har då hänt att jag en sån där, som jag kan tycka allmänt lite överreklamerad scoutkäck “toppendag” har träffat någon som kommer emot mig som med famnen full och ända upp över nästippen med dagens allra suuuraste… citroner, och med en världsbild och dagsform som färgad av den mörkast hopplöshet och tycks helt ha tappat synen för något enda… litet korn av det som är bra och ljust och förändringsbenäget i den här världen.
Det här kan förstås vara påfrestande att lyssna på men ändå ganska intressant, och man förstår snart att det ligger betydligt mer och allvarligare saker bakom. OCH inte sällan handlar det om gammal ” bortglömd” – förträngd skåpmat och att den här bitterheten då bara är ett SYMPTOM på en betydligt djupare problematik som har hakat sig fast i den människans självbild. Och att själva missnöjet med ” allt och alla” sannolikt är en reaktionsbildning och egentligen… en omskrivning av ett illa dolt missnöje med sig själv.
De här bittra och som det kan verka, ohjälpliga människorna är som små vilsekomna barn som förirrat sig i sin egen sorg, och fått sin tillit till livet skadad och som sen faktiskt har valt…att orättvist degradera sig själva genom att symboliskt hoppa ner i negativitetens, sura mörka vatten och som skenbart verkar vilja vara kvar där. Men jag tror och vet… att de allra flesta kan räddas upp igen genom att vi låter dom bli sedda och lyssnade på. Men framför allt… behöver de bli EMOTSAGDA med hoppingivande “profetior” om att det mesta KAN förändras och att ” skutor kan vändas…” Och att världen och människorna faktiskt kan vara så goda och bra som vi erkänner dom vara i våra huvuden…! Och att aldrig släppa tron på det!
