Kollar i en tidning och fastnar i ett intressant sammanhang som påminner mig om något som jag redan har funderat över en hel del, nämligen: Begreppet NORM och i det här fallet relationsnormer, hur det inverkar och hur moraliserande det faktiskt kan vara. Jag tycker det är en paradox att det i vårt moderna fria samhälle, där ju de flesta vettiga människor strävar efter okonventionella fördomsfria synsätt, finns de för vilka det fortfarande inte är helt okej eller socialt förväntat och ännu inte riktigt avmystifierat, att leva ensam, att INTE vara gift, särbo eller sambo, och särskilt inte i förväntat “gångbar” ålder. För DÅ kan det för en del människor vara nåt “MYSKO”…och det kan verkligen lägg sten på redan tunga bördor för någon!
Och för den som har modet att göra sitt eget val och då kan förvänta sig en ganska bred ström av höjda ögonbryn, kan det kännas som en skam, eftersom vissa UTAN skam… inte drar sig för att fortsätta fråga och “luska” över någons civilstånd och kärleksrelationer, fast föremålet för frågor blir uppenbart obekväm. Det kan nog få en människa att känna sig som hopplöst placerad på “glasberget” och som man är fel och konstig och inte gångbar på relationsmarknaden. Det “felsöket” tycker jag faktiskt att den kategori som har upprepade misslyckade relationer bakom sig och gör repriser på det, snarare borde ställa sig…
Den här normen om tvåsamheten som så fräckt gör anspråk på att ha monopol på det “normala,” sitter hårt och är det sociala spöke som fortfarande hemsöker människor. Detta… trots att så många ropar efter frihet och säger sig uppmuntra just… självständiga val på så många plan. Och då undrar jag förstås, nyfiken som jag är… VARFÖR det fortfarande är ett påtagligt glapp mellan intentioner och den praktiska tillämpningen av det här…?
Är det möjligen ett underliggande outplånligt behov av social ordning, som förenklar våra avläsningar och omdömen om varandra? Något som är särskilt energisparande och kopplat till den gamla överlevnadsinstinkten och ett primitivt uttryck för social kontroll med rötter i stenåldern ?
Eller är det ytterst, helt enkelt bara en väsentlig brist på tolerans och respekt för medmänniskors val i livet? För vi kan ju inte/ behöver inte, alltid veta orsaken till någon annans val i livet, det ÄR ingens utomståendes intresseområde och definitivt ingen annans business ! Men vi kan och bör respektera och försöka vara lika toleranta och accepterande till sociala val och bortval, som merparten av oss till exempel vill vara till exempelvis mångfald av människors bakgrund på olika sätt! Där i ligger själva kärnan i begreppet mångfald tycker jag!
Men det här tycks vara det svåra, och själva kronjuvelen att uppnå i bygget med att vara en hygglig människa, att vara genomtänkt och konsekvent. DET är ett ständigt pågående jobb och det absolut enda… som stärker trovärdigheten i våra rop om tolerans för olikheter anser jag!
