Min hyllning, nu och postumt, till de förnöjsamma människorna i vår värld! Och jag tänker att hur man tar det som kommer i ens väg det avspeglas i sinne och hjärta !

 Det gamla fina ordet FÖRNÖJSAMHET… jag älskar det!  Ett ord bland så många andra som för länge sen blivit omsprungna och tystade av mer moderna synonyma uttryck,  för så fungerar språket som ju är föränderligt, dynamiskt och högst levande. 

Under mina år i jobbet i äldrevården har jag fått möta människor som jag nog aldrig kommer att glömma. Möten, där själens ljus och styrka i en äldre livstrött människa verkligen har gått rakt in i mig på ett magiskt sätt, och jag har varje gång efteråt känt mig till alla delar som förunderligt UPPLYST och UPPLYFT och det är oförglömligt! Jag har fått förmånen att få lyssna till berättelser som beskriver livsresor som i många fall har saknat motstycke när det gäller prövningar, lidanden och svåra förluster. 

Och framför mig har många gånger suttit en människa med ett åldrat vackert ansikte i vilket livets dagar så tydligt satt sina spår och minnesmärken. Och jag har flera gånger blivit berörd till tårar när någon utan bitterhet och med stor tacksamhet berättat om hur de under ett hårt liv har tagit sig igenom ibland nästan ofattbara sorger och svårigheter. 

Jag minns särskilt en kvinna som berättade om när hon mitt i livet och i sin vardag oväntat miste sin man då han ramlade ner från ladugårdstaket, bröt nacken och så tragiskt dog och blev ensam kvar. På min fråga om hur hon kunde orka och hur hon klarade sig vidare med allt som var nödvändigt  för överlevnaden på det lilla magra torpet, så svarade hon milt leende vid minnet av tillitens kraft, att “det fick allt bara gå, Gud var med mig och jag hade ju hunden och vår snälla ko som gav mjölk och hönsen som värpte ägg.” 

Vad denna tappra, verkligt… starka kvinna innerst kände i sitt hjärta det var en väl förborgad hemlighet det förstod jag, och jag undrade inom mig hur hon orkade leva vidare med den stora sorgen och saknaden efter sin livskamrat. Den här kvinnan var ett av många fler exempel på urstarka, ödmjuka och FÖRNÖJSAMMA människor som i sin tid klarade av tillvaron hur den än kunde se ut, för att de helt enkelt bara MÅSTE… eftersom de sällan hade några valmöjligheter! Och eftersom allt är relativt så blir förstås den minsta ljusglimt i ett mörker av prövningar ibland också det som inger hopp och kraft, och känslan av att allt faktiskt kan vända och bli bättre. 

Och jag tror att andelen på riktigt FÖRNÖJSAMMA människor förstås var större i det gamla bondesamhället bland fattig -Sveriges folk som oförtrutet slet och kämpade för sin tillvaro och många gånger saknade mat på bordet, för de föddes in i en realistisk livssyn och livets kärva villkor och förblev ÖDMJUKA sina liv igenom. Och det som för oss i dag är självklarheter och all den materiella överflöd som de flesta av oss lever i, det bidrar inte alltid till, vare sig FÖRNÖJSAMHET eller ÖDMJUKHET, eftersom vi vet att det som brister eller tar slut, av det finns det för det allra mesta MER och FLER och PÅFYLLNING av i våra liv. 

Men det har alltid funnits och kommer nog alltid att finnas… de människor som har en fast förankrad TACKSAMHET i sig från början. Och att det finns de som också i vårt välfärdssamhälle, saknar det som många andra har av materiell standard, social tillhörighet och en del annat, och  som ofta lever i ensamhet. Beundransvärda personer som ser på livet och dess gåvor på ett ädelt sätt och som med just stora mått av tacksamhet, positiva tankar, osjälviskhet och FÖRNÖJSAMHET… trots allt, ändå lyckas skapa bra och goda liv och dessutom… bidragit till detsamma för andra . Något som den mest välbeställda som kanske inte saknar något alls, paradoxalt nog… inte alltid lyckas uppnå under sitt liv! För det handlar ytterst om vad vi vill söka, uppnå och främst VEM vi vill vara i våra liv!