Apropå en av våra allra värsta och mest svårbehandlade nutida folksjukdomar, en själssjukdom som övervägande drabbar kvinnor, men faktisk… också män !
Jag vill med respekt och ett starkt inkännande med varje människa som berörs av den här plågsamma problematiken, verkligen betona att ätstörningar faktiskt är möjliga att övervinna och att prognosen inte alls behöver vara nattsvart och hopplös, för den som drabbats KAN bli frisk och blir i de allra flesta fall det!
Men det tar tid, måste ta behövlig tid… det att med god hjälp från riktigt kompetenta och engagerade specialistläkarteam kunna läka inre sår och restaurera en kraschad självbild och färgsätta den i ljusa färger igen! Men det förutsätter av den som drabbats en väl grundad, tänkt – och genomkänd motivation att på djupet vilja hitta orsaker till ångesten bakom och själva fundamentet till en del vanföreställningar om sin kropp och sitt varande. För att kunna nå fram till en bra förståelse av hur sjukdomen kan uppstå och se helhetsbilden av ett VARFÖR! Min man Jan miste för tre år sen en dotter som var bara lite över 50 år gammal. Bakom sig och i sin lilla stackars utmärglade kropp hade hon en över 20 år… lång historia av svår ätstörning! En sjukdom som skulle visa sig vara obotlig i denna lilla fina människa som en gång var en strålande vacker och begåvad, frisk och mycket levande fin ung kvinna, den ursprungliga och oförstörda upplagan av henne… som jag träffade vid vårt första möte.
Allt eftersom sjukdomen framskred och bokstavligen ÅT på henne på alla plan så förvandlades hon gradvis till någon som hade hemska likheter med anatomisk plansch över ett mänskligt skelett…Och jag kunde nästan höra… hur hennes själ desperat ropade på hjälp, ett rop som hindrades av henne själv och hennes ambivalens och rädslan inför att kanske förlora kontrollen över ätandet och den “självvalda” svälten och ångesten över att inte kunna kräkas upp “för mycket mat”.
Och har man en gång sett och mer eller mindre följt, en människa genom de hemska DJUP – gående faserna i det helvete på jorden, det inferno, som en kronisk ätstörning är, och har man förstått att en anorexi -diagnos så FULLSTÄNDIGT… tar över livet och tillvaron för alla berörda och sett hur den kan trasa sönder de egentligen bästa förutsättningar för familjeliv och sociala relationer, yrkesliv och annat. Då… vet man att den här vidriga sjukdomen härskar och styr över tankar och känslor, och lägger kontroll över kropp, mat och ätandet och går först och före ALLT annat. Och då har man i regel också fattat hur allvarlig och djupgående den här och har klivet ur ett eventuellt medberoende och då orkar se hur allvarlig den här sjukdomen är, och hur den fullständigt tar över hjärnans funktioner på en människa. Och det här är för en anhörig en egentligen, obeskrivlig maktlöshet att se och inte kunna hjälpa i en älskad person som drabbats och lider än mer!
Har man bevittnat hur en människa plågas så oerhört… i så väl kroppen som i själen, hela känslolivet och psyket, då får i alla fall jag… ibland en obehaglig känsla i maggropen när människor som ett aningslöst beröm och en förmodad välvillig komplimang, säger till någon i stil med det här :
“Men… vad smal och snygg du är, och VAD du har gått ner i vikt…fantastiskt!” Mottagaren av ett sånt beröm – ett ganska vanligt förekommande populärt “godkännande,” KAN… ibland mycket väl, vara en människa med en mer eller mindre utvecklad anorexi, för vilken det här då paradoxalt nog blir en efterlängtad önskekommentar och en direkt farlig bekräftelse! Eftersom hela livsuppgiften för den personen går ut på att just vara tillräckligt smal, ständigt jämföra sig själv med andra och alltid känna att man förlorar den TÄVLINGEN! OCH att vara någon som dagligen lever med den plågsamma FÖRLUSTEN som är kopplad till sitt människovärde, till självbilden och till känslan av att i flera bemärkelser inte duga..! En central emotion i anorektiker som inte sällan, som jag anar… kan kopplas bakåt till tidig ålder, men som då inte alltid visat sig i mat – och ät -sammanhang, utan i bland andra tidiga, speciella rutin – kontrollmekanismer, lite otypiska för ett barn.
Och det som styr är den vanföreställning av kroppsuppfattningen som gör att man, hur avmagrad man än är… istället bara SER att kroppen ÄR för tjock och fet och inte håller måttet. Och det handlar förstås om svåra komplexa psykologiska, mentala obalanser och ofta mångåriga lidanden också för anhöriga. Och ibland faktiskt och här handlar det inte om något som helst skuldbeläggande från min sida utan om en en ren iakttagelse… om hyllade “smalhetskulturer” som med framgång gått i arv i en släkt, och som hålls vid liv, och får ett sjukligt genomslag i en känslig, sårbar människa! Och som för en anorektiker förstås kan trigga till mer kroppsfixering och matkontroll när man får höra att man är ” så smal och snygg” och särskilt om man i kombination med det är en “duktig flicka”. Det här mönstret kunde jag se i min mans släkt och kultur.
Och jag har allt för ofta hört ordet AMBITIÖS som välvilligt utmålas som den positiva egenskap som ofta omger människor, och väldigt ofta unga kvinnor.. med ätstörningar och som blir en eufemism, en förskönande omskrivning för den målmedvetna hetsjakt på sitt eget kroppsfett som ju INTE är positiv utan, som jag ser det, ett av de typiska symtomen på ANOREXIA NERVOSA! Och här handlar det verkligen… om att ta reda på vad som är hönan och ägget, i varje fall! För det handlar om en självbild som varje dag… MÅSTE nagelfaras, och byggas upp på nytt, för att kunna godkännas i sig själv och av andra. Och om att fly ångest och stärka sitt VARANDE med ständiga GÖRANDEN, och då ligger förstås ambitionsnivån högt! Det här bara mina egna teorier och inget jag kan styrka från medicinsk, eller psykologiskt håll, det ska påpekas.
Men jag vill i all välmening säga följande till er som läser :
Medvetandegör, varje dag… det otvivelaktiga faktum att det är DU och INGEN annan… som avgör ditt människovärde och som skapar din självbild, och betänk… att detta ALDRIG ska vara förhandlingsbart eller på något sätt villkorligt! Och påminn dig själv om att det är DU OCH BARA DU som bestämmer vem du är och väljer att VARA! Och att du ÄGER…och är den enda ägaren till det fundament i dig själv som garanterar villkorslös självkärlek, och tappa inte kontakten med detta faktum! För det tror jag är mycket viktigt!
Koppla ALDRIG din vikt, kroppen, ditt midjemått, eller ditt utseende överhuvudtaget, och heller aldrig vad du gör eller inte gör, till din, just DIN unika självbild, eller till vem du är eller vill vara…! För absolut INGET är mer HELIGT och OANTASTLIGT än den du ÄR och är ämnad att vara, utan kontroll, förväntningar och krav från dig själv eller andra..!
Och ni som märker och anar en ätstörning hos någon, läs på, skaffa kunskap, våga visa civilkurage och reagera – agera på något sätt! Våga vara tydlig…. uttryck din omtanke, ställ frågor och stötta de anhöriga i RÄTT riktning! För DET.. kan mycket väl vara början på ett underskattat ” lägga sig i…” som kan rädda ett liv och en familj från en mycket smärtsam tragedi! Och till alla andra vill jag betona vikten av att INTE lägga skuld på er själva! För det här är en sjukdom som så att säga, “är sig själv nog” och i högsta grad lever sitt eget liv, och som tyvärr…och sorgligt nog själv äger sin utveckling och sitt framåtskridande till dess… att för den som är sjuk, tiden är mogen och insikten nådd, för att ta emot den hjälp och räddning som är absolut nödvändig!
Skrivet av mig, Ann Danell.
