Det här året Fars Dag har snart gått mot sitt slut och många fina, godhjärtade normalfungerande fäder har blivit gratulerade, uppmärksammade och ihågkomna i verkliga livet eller genom många fina minnen av sina älskade barn, och har verkligen förtjänat det. Och jag tycker det är så fint och vackert, för det visar verkligen på hur viktiga och de absolut viktigaste människor våra föräldrar ju är… som de allra första kärleks – och omsorgsgivare och förebilder de är för oss i livet.
Men det här förutsätter då mammor och pappor som kan känna normal anknytning till, och intresse för sina barn. Föräldrar som har ett varmt och kärleksfullt hjärta som redan från barnets tillblivelse och vid födseln, slår med särskilt starka, fullblodiga slag för sin avkomma, för det liv och den själ som de har satt till världen och kan känna ett obegränsat ansvar för. Men tyvärr… fungerar inte alltid den här uråldriga, livsviktiga instinkten i alla människor som skaffar ett barn, eftersom sjukdom, dysfunktioner och ibland ” bara” omognad och bristande ansvar eller i det värre fallet, trasigheter i dom själva, ibland gör det här mer eller mindre omöjligt. Men sorgligt nog och så orättvist, är det alltid det oskyldiga, sårbara barnet som tar mest skada, far mest illa och som sen inte sällan livsvarigt, får leva med dom variga… oläkta sår som naturligtvis uppstår.
I dag har jag hedrat MINNET och det som för mig var den livsuppehållande kraften i den brinnande, HETA längtan efter den pappa som jag aldrig hade, men som jag aldrig under uppväxten slutade hoppas på att han kanske… ändå via undrets kraft och med hjälpen från ett mirakel… SKULLE KUNNA BLI! Och jag gratulerar mig själv till att jag orkade fortsätta känna tillit och kunde hålla vid den naiva drömmen om en ” vanlig och riktig, snäll och intresserad pappa”. För jag tror att illusionen den barnsliga tron på det egentligen omöjliga i en människa, faktiskt gjorde att jag orkade vidare och det tände en gnista i mig som har fortsatt att brinna för tron på att man kan ta sig igenom nästan ALLT med livet och förståndet i behåll, och att man kan läka sår och lugna ett hjärta som rusat så många gånger av rädsla i barnaåren.
Och jag är såååå… tacksam för att det gått så bra som det ändå har gjort för mig hittills i livet, och för all hjälp som jag fått genom insikter och erfarenheter och från så många underbara möten med människor och djur! Jag har haft en sån tur… och jag gläds över alla andra för vilka livet har vänt mot ljus och glädje! Och i dag vill jag ge en stor och varm medkännande kram till alla dom som genom livet har saknat och farit illa av att inte ha tillgången till en välfungerande kärleksfull förälder! Faktum är att många av oss, själva har lagt stor vikt vid vårt eget föräldraskap och blivit bra och goda föräldrar, som vet… hur viktig kärleken till sina barn är!
