Hur stor är egentligen vår ” förväntade” känslofrihet…? För mig är komik och allvar inte varandras absoluta motsatser utan i någon mening fullt möjliga att kombinera, om man får in rätt tonträff !

Jag tror faktiskt att vi med vissa undantag, föds med en ganska bra uppfattning om vad som fungerar och passar ihop av de mänskliga känsloyttringar som vi har att förfoga över. Och sen är det förstås, utifrån det, vars och ens uppgift att själv… bedöma när och hur vi ska använda det här registret i oss. 

Väldigt länge har vi på gott och mindre gott… stått under, bland andra överheter, religionens och kyrkans moraliska – etiska makt och inflytande som skapat en del förväntade beteenden som inte alltid har bottnat i  oss människor.. En slags lydnad och lagbundenhet, utifrån olika människors – olika tolkningar, som sen har blandats och då förstås, inte alltid utgått från en alldeles god avsikt.  

Länge var det bland människor “syndigt” att vara alltför lättsinnig, inte tillräckligt allvarlig eller behärskad när det förväntades av något sånt här moralreglerande system. Och jag vill påstå att ju friare och mer självständigt tänkande vi har blivit, desto klokare… och ju större kunskapsfält har vi tillryggalagt!… ! Eftersom vi har fått träna på att faktiskt lyssna in det vi naturligt och otvunget känner och verkligen kan stå för, och det vi VILL uttrycka eller INTE känner för att visa. 

Jag tror på den friheten för att den har visat sig stärka det sanna och autentiska i oss, och jag tror att ingen  Gud, religion, kyrka eller annan auktoritet som säger sig värna om människans bästa, är menad att bestämma över när det är ” lämpligt” att visa vare sig allvar eller otyglad glädje, så länge det inte skadar någon annan.  

Och om en människa verkligen känner att, hon eller han, SJÄLV och ingen annan… äger sina känslor och fritt kan uttrycka dem, så skulle man kunna likna det vid ett välstämt instrument som man behärskar och obehindrat kan spela på i alla tonarter! Och då vet man också att dur OCH moll är tonlägen på samma skala. 

Vilket faktiskt gör det möjligt att i någon mån låta det mörkaste allvar och den kvickaste komik få mötas i det mellanmänskliga, utan att det blir något slags stilbrott. För det kan ibland, om man lyckas få in rätt TONTRÄFF i det mötet, få den effekten att det lättar tyngden av  en sorg eller allvars – börda  och kan  föra en människa framåt och genom den mörkaste tunnel…!