Vi famlar ibland så rörande…omkring i vår osäkerhet över att inte vara tillräckligt bra eller lyckade, och försummar då ofta kärleken till oss själva, och under det ligger förstås vår längtan efter att bli sedda…beundrade och älskade av varandra

Jag tycker det är så rörande det där med att vara människa- på människans villkor… och hur vi i vår välvilja faktiskt kämpar och ibland famlar omkring som i blindo, i vår iver över att spela våra roller som människor så bra vi bara kan. Hur vi stundvis kämpar för att “fylla ut” våra scenkläder till omgivningens belåtenhet, så väl som det bara går och är möjligt, för vi vill ju alla bli ÄLSKADE!  

 

Och det är som om vi går omkring med vår kärlek, och goda omsorger och fyller på depåerna i våra medmänniskor av samma orsak, men glömmer ofta att göra detsamma med oss själva! Och det får i längden konsekvenser… för SJÄLVKÄRLEKEN är förmodligen den allra finaste och mest värdefulla ömhetsbetygelse och respekt som vi kan ge oss själva! Och svårast kan det bli det om den här bristen är kopplad till att vara missnöjd med sig själv och när vi ställer orimliga krav på att alltid lyckas i det vi företar oss.

För det är naturligtvis inte menat att var så! Vi kan inte alltid lyckas med ALLT som vi vill ta hem och ro i hamn,  av en anledning… eftersom den ambitionen ju sträcker sig bortom den mänskliga förmågans gränser! Och jag menar att vi nog borde bli mer medvetna om att vi faktiskt ÄGER  friheten att långt ifrån alla ytterligheter och fulla mått av LYCKANDEN, faktiskt kan välja att leva upp till bara så mycket som vi själva vill och finner rimligt av de förväntningar och önskemål som vi känner att vi ska infria och uppvisa! Och med den hållningen stärker vi också väsentligt… vår SJÄLVSTÄNDIGHET!

 

OCH… den friheten ger oss också lov att vissa gånger inte göra något alls… vare sig det ena eller andra, och det ska vi ha klart för oss, tycker jag ! Har man då den där viktiga grundstenen av ICKE förhandlingsbar, villkorslös kärlek på plats i sig, och kanske redan från början. Så glömmer man inte lika lätt bort sig själv, och mår så mycket bättre i både kropp och själ och särskilt i det längre loppet! Och det går att vara snäll, hygglig och omtänksam BÅDE mot sig själv och vara detsamma mot sin omvärld! Det är ett val man har och som man om det behövs, kan träna sig på att göra utan svårigheter. Och som nästan alltid, handlar det om upprätthålla den där för helhetshälsan, så viktiga MÅ – BRA – BALANSEN! 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *