Jag tror att fler med koppling till ett upplevt “annorlunda -skap!” numera diagnosticeras med någon form av neuropsykiatrisk funktionsbegränsning än tidigare. Det handlar om personer som man skulle kunna säga, per vedertagen definition, har ett längre avstånd till “normen” och en mer komplicerad framkomlighet dit. Människor för vilka det är svårt och ibland blir omöjligt… att leva upp till en del förväntade beteenden som utgår från majoriteten av omgivningen. Och graden av förståelse för det här är nog en del beroende på “betraktarens öga” och tyvärr… är kunskaperna om de här funktionsnedsättningarna i allmänhet ganska dåliga, och missuppfattningar förekommer.
Att fler får en diagnos och en klarhet kring det som många levt med länge och inte kunnat sätta ord på, och det tror jag delvis, beror på en numera större öppenhet, och betydligt fler vittnesberättelser nu än förut om hur det är att vara annorlunda och att ibland känna sig utanför. Men är nog också ett förväntat symtom, och effekterna av ett betydligt mer stressat och prestationsinriktat samhälle, där allt fler som inte passar in och som inte uppfyller ställda krav och inte når fram till förväntad “målgång”, faktiskt faller bort för de egentligen har hamnat alldeles fel i ett jobbsammanhang. Människor som i många fall hade… kunnat få uppleva att LYCKAS och sluppit misslyckanden och besvikelser, om… de hade kunnat få arbetsuppgifter där deras specialbegåvningar och den förmåga till fokus och analys som är kännetecknande för den här gruppen, hade kunnat tas tillvara.
Och jag förvånar mig en del över att det i vårt i moderna progressiva samhälle, där vi ofta berömmer oss för vår ambition att vara fördomsfria och vår vilja inkludera alla, ändå finns ett så litet utrymme för att just, lämna plats för och använda de inte sällan unika tillgångar som finns i ” annorlunda – skapets ” specialbegåvade kreativa människor! Jag har själv märkt att man, till exempel, med en högkänslig natur lätt kan uppfattas som negativ, pessimistisk eller gnällig, när man inte KAN värja sig för det som man upplever som fel, oroande eller allvarligt och öppet ger uttryck för det, och att det kan vara ett hinder när man vill komma till tals för att man då sticker ut för mycket.
För mig är det nämligen svårt att avvisa den större bild eller de lager av den förståelse jag får av något eller någon, eller bara vifta bort den starka känslan jag upplever då. Det här ett typiskt högkänsligt drag som visar sig tidigt, redan i barndomen och då kan det vara ännu svårare att uttrycka sina upplevelser och bli lyssnad på och tagen på allvar av vuxenvärlden. Med det här personlighetsdraget var jag nog antagligen redan som liten sedd som lite annorlunda och lillgammal. Och jag vet att min mamma ibland ville skydda mig från en del upplevelser och intryck för hon visste hur jag funkade och hade själv samma typiska högkänslighet. Inkännande och empati var för övrigt den paradgren jag ärvde av min mamma och vi kunde därför lätt förstå varandras känslor och reaktioner och förutse dem i varandra.
Jag har som jag ser det, en typiskt ojämn begåvning som blev tydlig tidigt. Och en del av det som andra ibland tyckte var svårt att förstå och lära, det tyckte jag ofta var lätt och riktigt roligt att klura ut. Men det där att knyta skorna eller orientera sig på en karta, lära sig klockan, skynda sig på och inte minst… matematik och beräkningar, det var sååå… tråkigt och pinsamt svårt för mitt huvud att ta in. Men däremot var jag typiskt nog intresserad och glad åt språket och att skriva och uttrycka mig. Och jag kan utan skryt eller överdrift säga, att jag som barn förstod mer av ord, språkliga sammanhang och betydelser än någon av mina föräldrar, och det var jag stolt över. Jag hade flera kamrater och älskade att leka, men var nog ibland rätt så påfrestande lillgammal, för det var som om jag omedvetet hoppade över vissa stadier av barnstadiet och jag siktade tidigt på att FORT bli stor och vuxen! Det blev jag förvisso så småningom, men med, som jag tror, en hel del instängd, outtryckt barnidentitet i mig, som det kan bli för barn i otrygga hem, och det var inte så bra…att bli vuxen för tidigt för då står ofta det lilla barnet därinne och liksom ropar, vill ut och bli synligt…!
Mot den här bakgrunden har jag ibland tänkt att jag, förutom min HSP (högkänslighet) nog i grunden är en diagnosbärare av något slag. Men eftersom jag lyckats rätt så bra i livet och alltid haft tillgång till medkänsla och inkännande och sett det att vara snäll och osjälvisk, som det finaste man kan vara, och till min glädje ofta fått höra att jag är bra på just det, så är jag nöjd. Och eftersom jag verkligen har älskat mig genom livet och mina barn och familjen och så många andra människor och djur som kommit i min väg, så ser jag på en eventuell diagnos i mig som poänglös att kasta ljus över vid 67 fyllda. Den undersökningen får vänta till nästa liv…!
Men det jag står bakom till 100 % och vill säga är, att vi FRAMFÖR alla diagnoser alltid borde sätta etiketten MÄNNISKA på varandra ! För det är DET vi ju alla är bakom våra funktionsbegränsningar, så kallade “svagheter” och akilleshälar ! Och så bör vi rimligen göra PRAKTIK av regnbågsflaggans mångfalds – symbolik, inkludera och acceptera våra medmänniskor och söka förståelse för varandra, oberoende av hur vår medfödda utrustning här i livet ser ut. Och inte minst…lyfta ner den härskande, hårdföra, kaxiga normen från sin höga häst! För att en sak är säker…att vi famlar alla, mer eller mindre omkring här på jorden och försöker, så gått vi kan, göra så bra ifrån oss med de förutsättningar som vi har fått oss tilldelade!
