Vi har, som jag ser det, olika “mental ämnesomsättning” och tuggar oss igenom och processar våra oförrätter och känslomässiga påfrestningar med skilda metoder och olika framåtfart…och det är bra att ha i minnet!

Hur många gånger kunde jag själv när jag var yngre inte… irritera mig på någon som , från mitt perspektiv sett, allt “för lång tid” …  fortsatte att älta något som upplevts som en orättvisa, ett taskigt påhopp eller en jobbig upplevelse i livet, i närtid eller bakåt i sin historia.

Och i det läget tänkte jag då ibland med ett visst allvar, på att avtrycken av det illa som vi gör varandra på olika sätt, det tycks hos en del människor inte alltid kunna åldras – förblir en färskvara… och ibland varken bleknar eller minskar. Och det händer att ett sånt känslominne så sorgligt varaktigt blir kvar obearbetat, i en människa.

 

Och även om man som vän och medmänniska har nära nog… en ängels tålamod, och vill någons bästa, och kanske just därför… så blir det i längden svårt, snudd på omöjligt att uppbåda samma engagemang och intresse, när man då faktiskt SER och förstår att det fortfarande efter, vad man själv ser som en jäääättelång… tid ligger ett antal “stenar” – hinder av på djupet, obearbetade känslor och tankar på den där vägen mot förståelse, acceptans och en väl motiverad FRAMÅTRIKTNING.

Och det är ofta DÅ som bitterheten visar sig ha tagit över med ett fast grepp över den som inte kommer vidare och ger ett falskt sken av att vara “första – och enda hjälpen”. Men som då i stället… lägger ÄNNU fler och större stenar i vägen för en sund känslomässig självreflektion. 

Och det kan då kännas frustrerande att ens hjälp – till självhjälp, fast någon med sitt “ältande” så uppenbarligen tycks be om den… inte tas emot, inte går in… Och det tog uppriktigt sagt ett tag… innan jag, förblindad av min dum – tro på att den som lägger så mycket tid, energi och upprepningar på att förarga sig över sin problematik .. nog  var beredd att avsätta detsamma för att åtminstone, ta steget och BÖRJA en bearbetning. Vilket inte alltid är fallet.

 

I dag vet – och förstår jag lyckligtvis, för den insikten har mitt liv givit mig, att vi inte…  har samma, som jag kallar det : “Mentala ämnesomsättning” vi människor, vi har inte det! Och vi tuggar därför, utifrån olika förutsättningar på olika sätt och sväljer känslomässiga oförrätter olika fort, och ibland inte alls… under ett helt liv faktiskt.

Och bakom den här oviljan att gapa – tugga och svälja gammalt emotionellt skräp, kan det förstås ligga många, stora och för den personen oöverkomliga RÄDSLOR. Med ibland omfattande rotsystem ända ner i barndomen. Och till och med rädslor som man i odefinierat, och i obearbetat skick faktiskt kan ha ÄRVT genom direkt miljöpåverkan från till exempel sina föräldrar. Så min slut – tes blir därför den :

Att den fullt ut fattade kunskapen om att vi alla är OLIKA på så många sätt och plan, den ÄR ovärderligt bra att ha och är nära nog ett, ur förståelse – perspektivet… rena universalredskapet i det mellanmänskliga livet…! 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *