Feel good – minnen från gamla sommarkvällar på jorden och i mitt liv… som tacksamt besöker mig då och då.
Visst är det så att vi som barn och fram till puberteten innan vi öppnar upp för omvärldens påverkan och influenser, på många sätt, är så där härligt FRIA och ännu oskadade av vad andra tycker, godkänner eller förkastar, eller påstår är “fel” eller “rätt” ” fult” eller “fint”. Och det här gäller då också när det gäller den MUSIK som ställer sig vid dörren för vårt godkännande, och som antingen går vidare in i våra öron för att gillas och avnjutas, eller får ett “Tack…men Nej tack !”
Den här perioden av självständighet den blev jag faktiskt kvar i, och jag tror att det inte var konstigare med det än att jag var sentimental och romantisk, och att all musik som rann in i mitt för det mesta, vidöppna hjärta och tände gnistor där, den tyckte jag om oberoende av musikstil och brydde mig inte om den var “fel” eller “rätt” i andras ögon eller om den låg i tiden.
Begreppet “fin – och fulkultur” styrde förresten, under min uppväxt då som nu, och jag är LIKA allergisk… mot det fåniga sorteringssystemet nu som då…! För det visar så tydligt på att det finns ett “klassystem” och en hierarki också inom musiken, och att det så sjukt… är kopplat till “vem” man är och om man vågar gå utanför givna, värdeladdade normer, och faktiskt helt enkelt… skiter i det politiska korrekta även när det gäller valet av musik. Eller istället ängsligt fogar sig efter den sociala kontrollen som det i någon mening är.
Och när vi i mina tonår började gå på danser i folkparkerna så fanns i bästa fall, och om föreningarna bakom hade bra ekonomi, bland flera dansbanor och scener där BÅDE kända popgruppen och populära artister, kunde uppträda och göra sin grej. Och för dansmusiken stod oftast ett bra och väl etablerat DANSBAND som på den tiden på 60 – talet, hade en djup förankring i den svenska folksjälen och uppskattades brett i olika åldrar.
Och det var ganska vanligt att vi tonåringar lyssnade på både Tio i topp, Kvällstoppen OCH Svensktoppen på radion. Vi var mer musik – liberala då tycker jag, och det var bra… för det tränade åtminstone mina tolerans – och fördomsmuskler och säkert många andras. För vi var inte lika benägna att töntstämpla den dansbandsmusik som ofta spelades och som ofta, fortfarande spelas av många underskattade riktigt musikaliska, rutinerade och hängivna musiker.
Och jag är så glad för de fina minnen jag har från den här tiden, då popmusiken och dansbandsmusiken funkade tillsammans. Härliga sommarkvällar i någon av folkparkerna som då fortfarande fanns kvar i min närhet. Och när vi på avstånd kunde höra att kvällens dansband annonserade att de skulle spela upp till “kvällens första dans” . Orkestrar som flera av dem som med tiden blev smått legendariska och som var älskade av sin dansanta publik i många decennier och höll genom år och dagar.
Och deras låtar berörde verkligen människor med de texter och melodier som inte sällan har setts som “banala” och till och med töntiga. Det har förstås… varit olika kvalitet också på dansbanden och deras musik. Men en så kallad enkel, och lite sentimental text som handlar om “hjärta och smärta” och om kärlek, är ofta skönt allmänmänsklig och ganska underskattad som den hjärteöppnare den kan vara, och som den attraktionskraft som den kan skapa och ge åt människor i dansen och i mötet med varandra.
Och väldigt.. många har genom historien mött sitt livs kärlek just i en folkpark, på en popkonsert, eller i en folkpark bland nyutslagna björkar och doften av varmkorv och kokkaffe, parfym och cigarettrök…Bland folk i alla åldrar och en och annan… som tittat lite för djupt i flaskan…
Det FINNS en tydlig hierarki och en värdeskala, i musik – och underhållningsbranchen, fast det ju ytterst faktiskt handlar om “tycke och smak” och vars och ens egen subjektiva uppfattning och om vad som är bra eller dåligt… Och där har nästan alltid dansbanden ofta oförtjänt, legat längst ner.
Och det är fortfarande lite skämmigt och lite som att “svära i kyrkan” för någon att öppet deklarera sin kärlek till den här musikgenren. Jag läste förresten en gång en intervju med skådespelerskan Helena Bergström som då hade modet att berätta om sin svaghet för romantisk dansbandsmusik.
Och jag tycker verkligen INTE att det per definition… finns någon ” fin” – eller “fulkultur”- alla musikstilar inkluderade, och jag tycker genuint illa om det fisförnäma elitistiska begreppet i hela sin omfattning var det än dyker upp med sitt fula, osympatiska tryne!
Och måste man då nödvändigt… kasta skit på någons musiksmak eller annat, och ta sig friheten att nedvärdera det, så ger det…tycker jag, betydande och vägledande… upplysningar om den personens mognadsgrad och osäkerhet, och om behovet att göra sig märkvärdig till ingen nytta alls…
