Hur ofta sviker vi egentligen vårt sanna – riktiga jag och varför…?

Ända sen jag var liten så har jag fascinerats över hur mycket krut vi nästan oavbrutet lägger på att spela teater för varandra. Vissa av oss spelar sina roller med omsorg medan andra, mer eller mindre, slarvar och hastar sig genom sina rolltolkningar.

Och jag menar nu förstås inte… skådespeleri på ett professionellt sätt, utan det sociala rollspel som människor, med få undantag… förmodligen alltid har använt i sina möten med varandra. Och man kan väl generellt säga att ju mindre vi känner de människor vi möter och och i de mer ytliga kontakterna, där agerar vi oftare och mer intensivt  utanför vårt identiska varande.

Medan vi i gamla, goda, nära vänners lag oftast är oss själva utan varje annan rolltolkning. Och resultatet blir ju då förstås att vänner som verkligen känner varandra på djupet och vet varandras svagheter och styrkor, och som i idealfallet aldrig utnyttjar vare sig det ena eller andra, kan släppa alla utfyllnadsroller som vi har i vår sociala reportrar. 

Men VARFÖR måste vi då, merparten av oss och oberoende av hur självsäkra vi ändå är, hålla på och spela roller för varandra…? Ja, det kan man undra… Och jag tror, att det möjligen kan vara så enkelt att vi i likhet med de flesta djurarter vill ligga riktigt bra till och säkra vår sociala överlevnad. Och att det då nånstans i vår reptilhjärna kan upplevas som om vi måste toppa oss själva för att stå säkert, och helst vinna de dagliga symboliska tävlingarna i den urgamla kampen om att  vara “störst – bäst och vackrast”…!

Och då undrar jag…. hur ofta vi faktiskt… genom det här skådespeleriet, sviker vårt sanna JAG och med full kraft kör över den där superviktiga kärnan av vårt odödliga, egentligen oantastliga själsliga ID…? Och hur det här sannolikt på något plan av vår helhetshälsans i längden kan påverka oss…

Och särskilt i en hyllad framgångskultur som vår där “fake it till you make it” kan vara det man använder som färdmedel fram till det hägrande målet. Jag tror att det här då och då, kan vara bra att ta sig en funderare på…! 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

2 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *