Jag är inget medium, verkligen inte…men sen länge händer det att jag “får till” mig prekognitioner – om sånt som senare händer. Också meningar eller en mindre text, fix och färdiga som från ovan… Och nyligen hände det igen.

Som sagt så är jag inget medium eller som person inte mer intressant eller det minsta märkvärdigare än någon annan. Men jag tror på att det är bra att kunna dela med sig av sånt som inte låter sig förklaras av logikens eller vetenskapens lagar. För det kan bli till stöd och stöttning när människor ibland inte blir trodda eller respekterade när de vittnar om så kallade övernaturliga upplevelser. 

Och så långt bakåt som jag kan återkalla minnen och redan i barndomen, har jag känt in andra människors och miljöers energier, känslor och till och med tankar. Det här och en del annat har jag haft stor nytta och glädje av. Men ibland har det blivit för mycket energimässigt, och då har jag velat stänga av, men inte alltid kunnat.

Kanske skulle jag ha gått vidare och utbildat mig inom det här området. Men det är nog lite sent i livet för det nu, kan jag tänka… Jag inriktar mig istället på att kunna använda det mina gåvor ger mig som det är, för att kunna hjälpa, inspirera och stötta andra människor.

Hur som helst… så är det så att när jag kör bil ensam så kan kontakten med det utomjordiska, paradoxalt nog… stundtals vara överraskande bra. Och det här är jag antagligen alls inte ensam om. Bilkörning som ju verkligen kräver koncentration, full närvaro och att man till fullo är “här och nu”  KAN vara rent meditativt. På det sättet att man, FAST man har full koll på läget, ändå  samtidigt… rent mentalt hamnar utanför sig själv och befinner sig som på två helt olika medvetande plan – samtidigt…

Här om kvällen kom jag körande den lilla vägbiten mellan vårt hem och favoritskogen ett par kilometer bort. En gudabenådad plats som är så himla vacker i solnedgången – solens sista timmar, i den fina fräscha försommargrönskan. Bara några hundra meter bort körde jag rakt in i åsynen av en helt underbar… solnedgång, med en intensiv färgmix av mättad orange, fullblodsrött och indigo.

Och precis… då trillade en sån där vacker, tänkvärd mening med det där speciella kännetecknet… av att den vanliga pågående “sändningen” i tillvaron liksom bryts av ett vänligt tilltal som jag aldrig tar miste på…Och som obehindrat går rakt ner i mig. Och det jag fick till den här gången löd så här:

” LIKA STARKT SOM  SOLEN  LYSER JUST I SOLNEDGÅNGEN, LIKA STARKT LYSER EN MÄNNISKAS SJÄL NÄR DEN LÄMNAR JORDEN.” 

 Jag tog emot och tackade och förundrades igen, över hur nära den esoteriska, utomjordiska verkligheten tycks vara oss. Och det här tilltalet blev ännu en gång… en ovärderlig bekräftelse på det jag själv har  upplevt och tänkt kring. När jag i mitt så många gånger fått sitta vid en dödsbädd och fått hålla en hand när någon tar sitt sista andetag och i det ögonblick när själen, så sorgligt, men ändå så  mäktigt vackert… lämnar en människas kropp. 

Jag har verkligen sett, övervägande med det inre skeendet, hur ett särskilt ljus tagit plats i en döende människa och liksom, trots allt… intensifierat livsgnistan en sista gång och lyst upp ansiktet. Och jag är säker på att det ÄR just den mänskliga själens enorma ljuskraft som visar sig då när den slutligen lämnar den förbrukade jordbundna kroppen, för att sen fortsätta sin resa, och så småningom flyttar in i en annan kropp och en ny boning.

Och på min gamla arbetsplats, som var ett f.d gammalt sanatorium som startade sin verksamhet i början på 1900 – talet, och där så många, både barn och vuxna dog i Tuberkulos, fanns en vacker oskriven regel från den tiden. En andlig rutin som så, att när en patient har gått bort så skulle alltid ett fönster ställas på glänt för att själen skulle kunna flyga fritt vidare. Och så fortsatte vi att göra också på min tid långt efter Tbc – tiden. 

Jag har lagt märke till att mina andliga tilltal förbluffande ofta har bekräftat tankar och teorier som jag själv, ibland under flera år, har haft i mig. Och den här senaste meningen blev en sån fin bekräftelse på det jag faktiskt ibland sett och tänkt när en människa lämnar jorden. Och jag är tacksam och rörd över den fina bekräftelsen och tycker att den förtjänar att få bli berättad.