Man kan egentligen aldrig läsa en annan människa med något som helst anspråk om visshet… för så mycket kan förvilla och stå i vägen, inte minst det som man ibland förväntar sig att se hos någon

Jag kan nog utan övverdrift påstå att jag är rätt så bra på att läsa av andra människor, och ibland till och med lite för bra… för min egen sinnesro och mitt eget bästa. Men för det mesta är det övervägande en fördel.

Och jag tror att den här egenskapen, som så många andra också har, i mitt fall är en kombination av ett människointresse i allmänhet, en viss medfödd fallenhet för det, och att mitt yrkesliv i vården har varit en enda lång och väldigt bra träningsskola. En skola där jag under alla år har mött så många olika människor i olika situationer och där man MÅSTE kunna förstå sina vårdtagare oavsett om de kan uttrycka sig med ord eller på grund av sjukdom förlorat talet och är hänvisade till kroppsspråket.

Det här tycker jag är avgörande för hur väl man lyckas göra verklighet av alla de många, stora paradord som vi sätter som mål för en riktigt bra vård och ett gott bemötande av våra patienter och omsorgstagare. Den mellanmänskliga kommunikationen är ju så viktig i ALLA sammanhang, och det outtalade och ordlösa, och kroppsspråket blir ju därför ännu viktigare att kunna läsa av och förstå.

Vi läser ju faktiskt av varandra hela tiden med varierande omsorg, och jag kan inte låta bli… att likna det här sociala spelet vid en DANS där vi  oavbrutet liksom bjuder upp – och – in varandra i den sociala sfären. Och där undviker vi, och ibland till och med utesluter varandra, och det gör vi ofta så obehagligt sofistikerat och ordlöst, och det… kan fullständigt krossa en människa. Med den följden att vissa människor då symboliskt, ofrivilligt blir sorgligt förvisade till platsen för “panelhönor”. De människor som inte blir uppbjudna  – inte inkluderade – inte är så intressanta och som inte får “dansa” eller omfamnas av den sociala gemenskapen. 

 

För vi är inte alltid så toleranta, eller snälla vi människor. Och den saken är i alla fall säker, tänker jag… att det är riktigt bra, och snudd på ett riktigt bra överlevnadsvärde, att vara rätt så språksäker när det gäller att kunna läsa av och förstå varandra, och vilka vi EGENTLIGEN är bakom alla masker och spelade roller.

MEN, jag har jag lärt mig under åren, att hur bra man än tror att man är på det här, så kan man ändå aldrig vara säker på att man har läst en annan människa rätt, eller dragit slutsatser som verkligen är rätt tolkade. För man kan ta sååå fel! … Och inte minst kan man hur socialt “språksäker” man än är, ganska lätt förvillas av förutfattade meningar och fördomar som man inte alltid är medveten om att man faktiskt har…! Och det man så gärna VILL se, eller kanske FÖRVÄNTAR sig i någon annan, det kan verkligen ställa sig i vägen för vår sociala språksäkerhet…! 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *