Varför är vi kvinnor så rädda för att vara både pansarskepp och rosenknopp och för att inte duga inför varandra…? Och visst är den här prestigekampen spårbar tjejer emellan redan i barndomen…

Man kan se det redan i lågstadiet, jag märkte det hos mig själv och jag såg det hos mina skolkamrater, fast vi bara var små flickor. Det där “skämmiga” när man inte riktigt platsade i toppskiktet av finaste klänningen, tuffaste skorna eller när man fick det där typiska hjärnsläppet under nån tråkig lektion i skolan och inte fattade särskilt mycket. Och var det då för min del en tråkig mattelektion, eller en smått surrealistisk geografitimme och man fick frågan och skulle peka ut nåt på kartan, då kände jag mig som jag nyss var nedsläppt på den här jorden, och jag skämdes nåt så pass…!

Och det som alltid kändes värst det var när tjejkompisarna började viska och fnittra, fast vi var bra kompisar. För det finns redan då… det ligger liksom i luften… det där att det är ett nederlag att göra bort sig – att misslyckas inför andra, att inte vara duktig och helst duktigast, inför andra tjejer som har samma mål och känner likadant.

Och jag vågar påstå att det här är en konkurrens – kultur som få tjejer är immuna mot i uppväxtåren. Och det intressanta är att  många av oss kvinnor har tagit med oss den här motviljan och  rädslan… för att inte duga, inte motsvara förväntningar på duktighet kvinnor emellan, in i vuxenlivet, som ett riktigt skit – mantra!

Rädslan att behöva ” offentliggöra skymfen av att inte ha nått upp till den där pinnen högst upp… där placeringar som “bättre, snyggare, mer produktiv och framgångsrik, eller duktigare än de allra flesta”, finns och hägrar. Och under det självbedrägliga trycket ser man då inte sällan, ALLT fram till den punkten… som de misslyckanden som man inte vill bjuda sina medsystrar på.

Men varför är vi då kvinnor egentligen ofta så prestige – och tävlingsinriktade gentemot varandra, och varför vill vi ofta gå som segrare ur våra konfrontationer och göranden? Och hur kan det komma sig att vi i den meningen faktiskt brottas med samma rädsla för att inte duga inför varandra som när vi var små och i tonåren..? 

Ja, jag undrar om det i grunden, till viss del, inte handlar om en ständigt pågående utslagstävling inför att kunna kvala in hos  männen, som vi vill ska se just “mig” och inte “dig”. Och att vi då för allt i världen inte vill framstå som svaga eller just – misslyckade inför våra konkurrenter, för DÅ kan loppet redan vara kört…! 

Och så har jag en teori om att män i allmänhet kanske skaffar sig ett mer balanserat sätt att hantera konkurrens genom sina lagsporter där det ju finns en struktur som jag tror är rätt så fostrande i det avseendet.

Men jag tror att det bästa och sundaste framgångreceptet, vad det nu än gäller och förstås för både kvinnor och män… är det som säger att man MÅSTE våga vara BÅDE svag och stark för det är en riktig människas bästa och sannaste kännetecken!

Och att vi alla, i det stora hela bär på en del “fiaskon” med olika tyngd och av olika slag i vårt bagage. MEN att vi ofta har betydligt fler succe’er bakom oss än vi faktiskt tror! Och en sak som vi kvinnor, och många män… för länge sen har behövt lära oss är att vi i det feminina släktet  faktiskt kan och får… vara BÅDE  pansarskepp OCH rosenknopp…!

Och kom ihåg systrar… att vi gör aldrig bort oss för varandra, vi bara tränar på olika saker och är varandras publik… Och vi borde med tanke på det… vara betydligt mer toleranta och bekväma med det! 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *