Man måste få plöja sig igenom ilskan över en dysfunktionell och sjuk förälder som inte klarat jobbet, tillåta sig att bli befogat förbannad och sen… gå vidare, det är det inre barnets oavvisliga rätt och det finns inga genvägar fram till ett förlåtande…!

UvI samband med att Winston Churchill gav ut flera böcker om de allierade ländernas seger i andra världskriget myntades uttrycket : 

“Det är vinnaren som skriver historien”.

Och jag tror att jag i dag lättare kan se min “seger” och klart, beskriva och sammanfatta den historia, min barndom och mina tonår, i vilken min far alltid hade härskarrollen… I det otäcka inferno vars energier jag nog tyvärr aldrig kommer att bli helt fri ifrån. Och hade han fortfarande levat, vilket hade varit fullt möjligt, suttit på något äldreboende och varit klar i huvudet, så klar som man hade kunnat förvänta sig av hans mörka, sjuka hjärna. Så är jag övertygad om att han fortfarande hade sett sig som en vinnare och varit precis lika omedveten och opåverkad av det ondskefulla han faktiskt gjorde sin fru och sitt enda barn, plus en hel del andra människor.

För han var till alla delar och varje cell igenomen i sig, en typisk ICKE – ångerfull person!  Han saknade allt det där som tar fram en väl motiverad genomkänd ånger i varje normal människa med ett varmt och empatiskt hjärta. Ett sånt som min mamma i motsats till honom var rikt begåvad med… Min far var helt enkelt, samvetslösheten personifierad, och BLEV aldrig den segrare som han alltid så typiskt grandiost… trodde han var…  och som han inbillade sig att han i kraft av sitt våldskapital skulle förbli fram till slutet…

Han var med sin sjuka natur hela tiden, ur alla aspekter, en förhandstippad LOOSER! Och det är jag (och min mamma postumt i sin himmel)  och INTE han som så många decennier senare skriver historien, för vi är SEGRARNA…! För på något underligt, snudd på mirakulöst sätt, klarade vi livhanken fast vi fick simma i det svarta smutsvattnet efter denne despot så länge… och  var nära nog att drunkna där flera gånger.

Men… vi vann och vi segrade… men vinsten var inte gratis, den kostade både blod och tårar, och framför allt fick både mamma och jag betala med djupa, långvariga självbildsskador, precis som såå… många andra som varit offer för samvetslösa våldsmän.

Man kan inte, har jag märkt…komma ifrån vreden, man måste ta sig igenom den samlade ilskan över den som bär ansvaret när man bearbetar ett trauma, och det FINNS inga genvägar fram till försoning och förlåtelse om det är dit man strävar och det måste  få ta sin tid. Det missade jag… Och jag märkte efter några år, när jag hamnat i den villfarelsen att jag TRODDE jag var färdig och hade lagt allt bakom mig, att en vrede allt oftare blossade upp i mig.

En så ilska inför min pappa så stark.. att jag nästan inte visste att jag hade den i mig… Ett känsloutlopp som jag i min orealistiska ambition att vilja förlåta och gå vidare, liksom  hade täppt igen…och blockerat i mig.

Och nu vänder jag mig symboliskt direkt till dig där du möjligen kan finnas… du som faktiskt var min far, men som visade sig sakna alla naturliga förutsättningar att uppfylla det jobbet och än mindre bära ansvaret. Du dog, inte särskilt gammal, i en smutsig säng i en inrökt enrummare med radion på (kanske var du ändå rädd för den slutgiltiga tystnaden…) Och du lämnade absolut inget… av värde efter dig. Det enda “arvet” var dina obetalda skulder och en frack… som du av någon sjuk anledning hyrt mitt i din misär och som du inte lämnat tillbaka. Det… var verkligen din inbillade hybris i ett nötskal…

Vet du att jag länge så patetiskt…i tanken fortsatte att söka efter ett uns av mänsklighet i dig, men fick till slut ge upp för av det fanns inte ett spår… Och jag måste säga, att av mig är du fortfarande INTE förlåten… Jag är inte där än… och jag tror jag har en bra lång sträcka kvar att ta mig vidare på den vägen. Och jag tar nu… bara en bit i taget och aktar mig för varje genväg. Och om det ändå är något jag skulle önska dig, så är det att du med full eftertanke… gör detsamma på din väg mot den fulla insikten av vad du gjorde mot andra och av ditt eget liv. För det… behöver du..! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *