Vi har alla olika nivåer av det grund – incitament som bygger trygghet i oss, och i våra möten sker ett oavbrutet ömsesidigt byggjobb där vi både tar och ger byggmaterial åt båda håll

Visst är väl, tänker jag… TRYGGHETEN, vid sidan av maten vi äter, den “livsuppehållande föda” som är av avgörande betydelse för om  vi, som vi säger i Småland, ska”kunna stå på bena” och vara I själva Varandet… och faktiskt fortsätta med det.

För lika nödvändig som maten och näringen är för kroppen och dess funktioner, så är upplevelsen av trygghet också en nödvändighet för själen och för allt det… som hör själens all undergrupper och DET finstämda maskineriet till! Men naturligtvis så varierar definitionen av trygghet bland olika människor utifrån våra erfarenheter och är nog i någon mån också beroende av våra gener, tror jag.  

Och det ser jag framför mig symboliskt, som att vi har olika nivåer av det grund – incitament som bygger upp vår trygghet. Och man kan väl säga att vi alla mer eller mindre… jobbar i “trygghetsbranchen” våra livsresor igenom när vi söker efter de guldkorn som ger oss en trygghetskänsla och stärker vår livsduglighet. 

 

Och jag tror att det sen länge finns en ganska allmän och väl rotad uppfattning om att en till synes lugn och samlad människa för det mesta är trygg och därför lättare kan göra andra människor mer trygga. Jag måste erkänna att jag själv hade den här uppfattningen ganska länge och in vuxenlivet. Fram till dess… att jag kunde lägga allt fler möten med en annan sorts människor bakom mig, varav ett faktiskt var mötet med mig själv – på djupet…

Ett möte där jag med oförvillad blick såg hur både, min brist och de tillgångar av trygghet jag faktiskt dittills hade erövrat, påverkade mig. Och hur jag förhöll mig till de i min omgivning som jag kände också hade de här bristtillstånden i sig, människor som ofta i likhet med mig själv levde i ett gammal ständigt pågående läckage av just – trygghet.

En ofta mångårig ovana som löper på för att man blivit så van vid att det är så…i en orolig tillvaro och blir då lätt, vad jag kallar, TILLITS – INKONTINENT. En effekt av att man inte TROR på att allt KAN vara lugnt och tryggt, ens ett litet tag…. Och då tar man gärna ut “olyckan” i förskott och vågar inte hålla kvar tilliten med risk för att bli besviken igen… Släpper då tyvärr den känslan och missar det som ibland KAN vara sant… och bli varaktigt positivt…! 

Och jag har märkt att personer som haft tuffa och kännbara liv och som inte sällan föds in i svårigheter, ibland bärs av en särskild sorts trygghet som så uppenbart inte finns där bara för den människans egen skull. Utan verkar vara som skapad för att hamna i andra lite tilltufsade människobarn som gärna delar med sig av den här gåvan och ger till andra, som vore den välsignad och räcker till för det. Och då växer den också både i och utanför… vissa av de här välsignade trygghetsbärarna. Som är människor som inte alltid överensstämmer med den gängse bilden av hur en grundmurat lugn och trygg människa brukar vara…!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *