Våldsbenägna människor finns bland både män och kvinnor, men män har sen tusentals år en nedärvd biologisk beredskap för strid och försvar och det kan slå igenom vid kriser när den “manliga makten” sviktar

Fast jag sett en del genuina skitstövlar i mitt liv så håller jag fast vid att alla män INTE bara i egenskap av sitt kön per automatik är våldsbenägna, eller att alla kvinnor är stöpta i samma form som änglar. Och detsamma gäller förstås också för det maskulina släktet!

Och jag reser mig mot uppfattningar i stil med att: “Alla män är ondskefulla” och ännu mer… mot att “alla vita eller svarta män” var och en som EN homogen grupp… är mer eller mindre “onda,” och andra liknande rent subjektiva uppfattningar. Vars logik förstås faller på sin egen orimlighet, eftersom såna vilda generaliseringar rimligtvis alltid gör det, även om jag kan förstå affekten bakom. 

Jag tror däremot på att våld och impulsen att “ta till nävarna” i båda genusriktningarna, drivs och utlöses i mixen av i första hand:  Personligheten, graden av mänsklig mognad, den psykiska hälsan och hur man förhåller sig till livet, människor och de samlade erfarenheter man skaffar sig.

 

MEN det finns… ändå sen tusentals år tillbaka, och det är intressant… i grunden en biologisk nedärvd skillnad mellan könen som ligger i det, att män från början har förväntats skydda sin flock – hem och familj från yttre hot och våld och ha täckning för den beredskapen. Och den förväntningen har män med individuella skillnader fortsatt att leva upp till och med stolthet lagt till sina manlighetsattribut. 

 

Den könstereotypen har ( liksom en del begränsande förväntningar på en “typisk normativ kvinna”) länge hindrat många män från att  våga vara hela människor med allt vad det innebär av BÅDE styrkor och svagheter, och från att bejaka sina mer mjuka sidor. Och förutsägbart får det här konsekvenser i relationer och kan mycket väl ibland ligga bakom mäns våld mot kvinnnor (och mot män).

 

För när en man efter att ha “lagt alla ägg i en och samma korg” av olika skäl tappar delar av sin manliga identitet och gör kännbara förluster av kraft och styrka, prestige, makt och inflytande, vilket kan hända vid till exempel arbetslöshet, skilsmässor eller sjukdom och åldrande, kan en omogen man som upplever att han inte längre är en “riktig karl” och symboliskt… inte  längre kan “vakta och skydda sin flock” , nog bli uppgiven och känna att han inte längre har något att förlora, att allt är meningslöst.

 

Och det är såna lägen och kriser som jag tror kan utlösa impulser till kvinnovåld och övergrepp och bli en ångestdämpare som ger känslan av att kunna återta makt och kontroll. Och det här fenomenet kan man ana hos många noteriska återfallsbrottslingar och kvinnomisshandlare. Och jag brukar säga  att:

Rädda män är de som startar krig, och att rädda människor oavsett kön… kan bli stridförare, men har vanligtvis bara olika typer av krigföring och strategier. 

 

Men den man för vilken “mannakraften” sinat… och som är desillusionerad och känner att han inte längre har något att förlora… kan ibland bli livsfarlig för sin kvinna eller för den övriga omgivningen! 

Och här vågar jag påstå att män generellt ÄR överepresenterade, och jag tänker på hur mycket de traditionella stereotypa förväntningarna på våra könsroller har format, och faktiskt tyvärr fortsätter påverka våra beteenden i negativ riktning…

Med den saken har ett bra och väl genomtänkt, klokt… jämställdhetsarbete fortfarande mycket att uträtta… som på sikt absolut kan minska kvinnovåldet, och det primitiva “testosteronrelaterade” våldet generellt i samhället! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *