Det gäller att vårda sin berättigade vredes uttryckskraft, inte missbruka den, aldrig göra illa och för allt i världen inte stänga in den…för då kan den få ketchupeffekt och blir svår att rikta rätt!

Dagens inlägg producerat och publicerat av mig , Ann Danell.

Efter att nyligen utanför nätet av sociala medier, haft ett bra samtal med en vän om olika temperament och hur det personlighetsdraget kan yttra sig och höra ihop med egenskaper och värderingar, så blev jag inspirerad att göra en något modifierad repris av ett tidigare inlägg som lästes av många.

En text där jag kastar ljus på VREDEN, en bland våra uttryckskrafter som jag vill påstå är ganska ringaktad, lite baktalad och till och med ibland missförstådd. Men som i sin bästa, balanserade och sundaste form och när den är befogad och i väsentlig mening genomtänkt…enligt mig kan vara en riktigt bra LUFTRENARE och tankeväckare mellan människor. 

Och allra bäst förutsättningar har vredens kraft att jobba produktivt och metodiskt fram mot ett fredligt mål när kontrahenterna är jämbördiga och har samma utgångsläge, vilket tyvärr inte alltid är fallet… Men att bli befogat arg och visa det …det är ju av naturen givet oss som ett verktyg som ju förstås per automatik inte betyder att man är en bråkstake eller den som söker upp konflikter för konfliktens egen skull.

Men det gäller att fostra sin vrede väl och med omsorg, utifrån hur lätt eller svårt man har att komma i kontakt med den och hur bekväm man är med att uttrycka och hantera den briljanta känslokraft som den ju är. Och jag tror absolut… att en sund vrede i sin bästa form och när den är motiverad och inte bara “söker sitt” för egen vinning, är ett uppriktigt sändebud från en människas sannaste kärna, och  har ett syfte i det stora hela och ska respekteras för det. 

Att kunna uttrycka olika känslor är bra och hälsosamt och det är förstås menat att vara så. Men på den här punkten är vi förstås som när det gäller så mycket annat, olika. Och medan en del inte har några direkta problem med det här, så ska man vara klar över att det finns människor som till exempel har svårt att få ut sin ilska i lägen där den hör hemma och kan göra skillnad, och med det kan samla på vreden som i tunnor och sen lägger locket på…

Medan andra gör det motsatta genom att antingen portionera ut sina affekter lagom “där och när” det behövs. ELLER visar sig arg och förbannad lite varstans… vare sig det är befogat eller inte. Och jag tänker på en och annan som jag stött på genom livet som visat sig ha fastnat i en permanent, till synes odefinierad vrede och liksom tappat riktningen på sina affekter. Nästan som de hade glömt vad, vem eller vilka de är arga på… Och det är nog ett komplicerat tillstånd att komma till rätta med kan jag tänka mig.

Så det gäller att ta hand om sin vrede, fostra den lagom bestämt, låta den komma komma ut  och vädra sig när den naturligt ska och behöver och ibland till stöd för sig själv och sina medvarelser, och sen sätta punkt. Inte samla i tunnor och sätta locket på, för då kan det bli problem när de tunnorna blir fulla och svämmar över…!

 Och så ska man, tänker jag, noga välja sina bataljer och veta vad man vill med sin vredeskänslor, vara säker på riktningen och verkligen jobba på att komma i mål med det man vill nå…! För att bli arg ska alltid vara värt det och helst ge mer än det kostar…och aldrig sikta in sig på att göra illa, utan sträva mot nåt gott. Och sen ska man noga akta sig för att det hela inte ska stanna vid en dum prestigekamp eller bara ett spel för galleriet tycker jag !