Det finns antagligen lika många sätt att förhålla sig till emotioner och känslomässiga uttryck som det finns människor, och ett av mina värsta tänkbara scenarier är tveklöst… det att förlora mina känslor och inte kunna kommunicera ut dom

Jag har med åren kunnat se i mig själv att det så uppenbart är mer eller mindre starka känslor och stämningar som dominerar mina tidigaste minnen. Och i den mån jag har några bildminnen… för de är få, så är de ganska suddiga och bleka och glider liksom lätt undan… där inne i mitt huvud när jag fiskar runt och försöker fånga nåt sånt.

Men andelen minnesenergier kopplade till stämningar och känslor är som sagt desto större, och det är snarare så att de ganska ofta besöker mig utan att jag behöver söka upp dem. Och återigen kan det sägas och som alla vet… att vi alla är så OLIKA och det förstås av flera anledningar.

Vilket naturligtvis då också  följdriktigt, återspeglas i våra känsloliv – i det emotionella registret. Och inte minst i HUR- OM – och – NÄR vi, var och en, utifrån vår individuella “komposition” och beskaffenhet jobbar med emotionella uttryck och hur det språket ser ut. 

Och något som jag lärt mig, men det tog faktiskt lite tid… och bjöd en del tankemotstånd i mig i min naiva ungdom, det är att människor som har svårt för att uttrycka känslor, som inte så gärna gör det och ibland verkar tämligen ointresserade av såna utbyten, de personerna HAR oftast samma känsloregister och är ibland  minst lika känsliga som jag själv, fast det verkar sitta lite längre in och ha lite mer komplicerade utfartsvägar …! 

Själva “kännandet” verkar vara typ.. detsamma men upplevelse – och bearbetnings – delen är till synes mer självständig och ganska oberoende av utifrånkommande stimuli. Deras känsloliv funkar antagligen på ett mer introvert sätt, där behovet av att kommunicera det de känner eller att förstå hur andra känner, inte är lika stort.

Och jag kan  å andra sidan, livligt föreställa mig… hur en mer introvert människa kan se på mig och andra som har den här motsatta, som jag brukar säga, “känsloinkontinensen”… Jag tror att det kan upplevas lika på gränsen till skrämmande… som jag själv ibland kan uppleva en person som inte ser vitsen med att uttrycka och utbyta känslor som jag gör.

Jag har haft en del intressant samtal med såna människor och det har varit riktigt lärorikt och upplysande måste jag säga. För då har jag fått disciplinera mig och  hålla in mina egna “känslohästar” och låta dem stå i bakgrunden av ett resonemang och coola ner sig och det har bara varit nyttigt för mig.

Känslor är viktiga och för mig är de livsviktiga att uttrycka…! Men jag vet också av erfarenhet att de inte kan få leva helt fritt och otyglade med “fri uppfostran” i mig, för då kan de helt enkelt både ta över och misstolka andra uttryck OCH intryck som genomströmmar mig…

Den här balansen är bra att ha och det där förstår man bättre med åren har jag märkt, förstås beroende på att man har fått se allt fler konsekvenser av när det uppstår obalanser, och när känslor tar över tolkningsföreträdet i det man upplever och i hur man agerar. Men själv är jag så nöjd och glad över att vara känslig och ha lätt till uttrycken och att kunna förstå och intressera mig för andras känslor.

Och bland det värsta jag kan föreställa mig vad gäller liv och hälsotillstånd är det att jag skulle bli känslomässigt avstängd eller förlora min emotionella perception. Jag tror det skulle kännas som om väsentliga delar av mig hade tappat sin blodcirkulation och riskerade att bli till  mentalt “dökött” i mig… 

 

 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *