Det händer att man känner sig mirakulöst… färdig med saker och ting och vill börja leva igen… och det hände mig !

När jag ser tillbaka på mitt liv så ser jag bitvis, en ganska intressant och kanske av mig själv… lite oväntad utveckling. Från det att ha varit ganska konsekvent inriktad på att förminska mig själv och alltid vara “snäll” och vilja behaga andra, till att våga fånga bilden av mitt rätta jag och konventera till den! 

Jag tampades länge, onödigt länge… med det där inbyggda patetiska “Jesuskomplexet” att låta ovänligheter och jobbiga okänsliga människors beteenden bara rinna av mig…alltid förlåta utan att reflektera om det var rimligt. 

Och jag kunde i tonåren resonera så här dumt och idiotiskt självutplånande som bara den som bär omkring på en tidigt kvaddad självbild gör:

” Jag klarar inte av att sätta ner foten och bli ovän med någon… Alla har något gott i sig och jag känner att jag genom att sudda ut mig själv… nog kan plocka fram det snälla, den goda sidan i någon för jag kan vara tålmodig… jag ger inte upp.”

Det här är i grunden ett klockrent exempel på det gamla klassiska och djupt mänskliga… att vilja bli sedd, bekräftad och älskad och motsatsen till förväntningar på villkorslös kärlek.

Och när man har det här bristtillståndet under barndomen och genom uppväxten, så kan man ha med sig det här tomrummet länge. Och som vuxen uttrycka det på barnets sätt, genom att regrediera  och per automatik  fortsätta underordna sig sin omgivning. Och det här tror jag att andra kan känna igen. Det är som om man resignerar och tror att alla tåg har gått, fast livet ju egentligen bara har börjat och allt kan hända och vända…!

Och det gjorde det för mig också… Men innan dess fortsatte jag min “moder Theresa – mission” och tog förstås med mig det här dumma, improduktiva förhållningssättet in i mina relationer med killar, vilket inte alltid var så bra. För till slut vet man inte om man är kär och förälskad på riktigt, och framför allt vet man inte om det är ömsesidigt för man är så fullt upptagen att vara omhändertagande, accepterande och typ… kravlös.

Visst upplevde jag kärlek och fick både ta emot och ge, men jag kände nästan alltid att jag inte dög som jag var, utan måste vara lite extra snäll och gärna… skulle rädda någon av det manliga könet. Och det… är INGET bra incitament för att bygga en relation.

MEN… tiden gick som den ju gör… och tonåren övergår i vuxenlivet och jag började jobba ganska tidigt i vården ( då var jag redan mamma och sambo med barnens pappa). Och då var det som om det  rätta läget för förändring hade infunnit sig och stod för mina ögon…!

För jag SÅG då plötsligt… eller vad man ska säga… att jag hade egenskaper och begåvningar utöver att “bara” vara snäll, tålmodig  och underordnad –  och ganska obetydlig. Och jag såg vilket idiotiskt mönster jag länge hade följt och varit fast i ! Och hade jag DÅ kunnat se mig som den rätta Ann jag är i dag, så hade jag förmodligen inte trott mina ögon…! 

Jag såg då och kände… hur mycket jag hade att ge som mamma och hur bra jag passade för vårdjobbet, och jag blev sedd, bekräftad och till och med beundrad för det och respekterad för den jag verkligen var. Och jag blev så innerligt glad och tacksam, och det här lösgjorde samtidigt mycket av det som skulle bli början i mitt skrivande.

Jag gick från att ha varit som en liten halvvissen blomma som ägnade mig åt att “vattna” och pyssla om andra så de skulle må bra, och som glömde bort att ge vatten och näring till mig själv… att sätta ner foten och se mitt eget värde!

Och för alla som tvivlar på att man kan förändra sitt liv och sina gamla fruktlösa mönster kan jag vis av egen erfarenhet säga:

Det GÅR… och det KAN faktiskt hända att man blir mirakulöst “färdig” med saker och ting… och både vill och KAN börja LEVA igen! För det hände mig och detsamma har hänt många andra!

 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

2 kommentarer

  1. Tror nog många kan känna igen sig i det där!
    Till slut blir man en dörrmatta! Och det var ju inte meningen!
    En sund självbild är nog bäst!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *