Jag tror faktiskt faktiskt att de flesta av oss i grund och botten… är de PUBLIKA varelser som inte så sällan går omkring och dagdrömmer om att kanske inta en scen… med den där snygga, säkra självklarheten som höjer adrenalinet.
Och att man DÅ blir sedd, lyssnad på och bekräftad på grundnivå för den man är – och verkligen KAN vara… bortom alla låsningar. Då… när man äntligen släpper taget om den där gamla dumma rostiga “håll dig på mattan” – bromsen som man så enfaldigt tror man måste vara trogen hela livet…
Och förstås handlar det här om det där lite överanvända, men väldigt konkreta och bra uttycket, “att ta plats”! Och hur nyanserad och könsneutral man än strävar efter att vara, så ÄR det svårt att komma förbi att kvinnor fortfarande ligger efter när det gäller att ta sitt rättmätiga uttrymme i så många sammanhang, inte minst i det publika och som ledare och tongivare i de miljöer som fortfarande… alldeles för många av dem är mansdominerande.
Och än i dag… står en hel hoper av testosteronstinna hannar av gammal vana först i kön… och dom måste vi nu köra om för att jämna ut och balansera könsfördelningen.
Men man SKA också vara medveten om att män lika lite som vi kvinnor, inte heller är gjorda i samma form, vilket gör att en och annan karl inte heller tar för sig, utan vant sig vid att stå där i de bakre regionerna av de publika kösystemen. Och TILLSAMMANS med dom kan vi hjälpas åt och jobba framåt mot ett mixat jämställt “kösystem i det allmänna…!
Och när man väl så där allmänt börjat våga” ta för sig” och blommar utan minsta skammens rodnad.. Och då när man inser att man inte alls BEHÖVER ligga där i kläm mellan omotiverad återhållsamhet och konserverad osäkerhet…och äntligen står FRI och vågar vara, till och med ibland lite vild och utsägsen, och särskilt om man blir sedd och lyssnad på. Då kan man ofta göra NYA angenäma bekantskaper med sidor av sig själv som man innan inte visste man hade och använda dom och växa som person!
