Jag är imponerad av KROPPSMINNET i oss människor… och har själv märkt vilken överlevnadskraft det har i våra kroppar genom år och dagar. Nog för att jag är en typisk högkänslig person, men jag tror att många som inte tillhör den kategorin också kan känna igen sig i hur ett kroppsminne ibland kan aktiveras på en sekund… och utlösa en kaskad av starka känslor av olika slag.
För mig kan det ibland räcka med att jag möter någon eller ser på TV, som liknar, eller vars energiutstrålning påminner om en obehaglig människa ur min historia för att ett gammalt kroppsminne ska uppsöka mig igen.
Och granne med just kroppsminnet tror jag att kroppsspråket bor i människan. För det som vi har erfarit och upplevt, och inte minst den emotionella delen av det, det tror jag återspeglas en hel del i vårt kroppsspråk. Och det språket berättar förstås också en del om våra fördomar och om både positiva och negativa förhandsinställningar som vi skaffat oss till olika typer av människor, djur och miljöer kopplade till det vi upplevt och som samlats i vårt kroppsminne.
Genom kombinationen av intutionen och mina erfarenheter som manifesterats i kroppsminnet kan jag ofta känna av om människor jag möter är snälla och välvilliga, eller motsatsen. Om de är som jag brukar säga, medmänniskor eller “motmänniskor.” Och jag måste säga att jag med åren har blivit rätt bra på att kunna göra den här bedömningen och det har faktiskt visat sig gång efter gång.
För de genuint vänliga, välvilliga människorna har för mig en alldeles särskild utstrålning som är som helande och lika fantastiskt att få möta varje gång! De så kallade “motmänniskorna” har däremot som jag upplever det, ofta utstrålningar som kommunicerar kyla och egocentrering och man kan riktigt känna deras uppgivenhet och deras förbittrade själars egentliga ensamhet. Vilket ju egentligen är väldigt tragiskt…
Kommunikationen mellan oss människor är vill jag påstå både intressant och mångbottnad. Och i språket och orden ligger det både kraft och en hel del makt som hos vissa föder maktanspråk…
Det outtalade och den demostrativa tystnaden mellan oss kan ibland bli isbildande, skoningslös och paradoxalt nog än mer… talande och uttrycksfull än det vi säger ut…! Men hur inkännande man än är så riskerar man ändå att göra felbedömningar av varandras kroppsspråk, för ingen är väl så språksäker på det planet att man alltid tolkar det helt rätt. Och då är ju den verbala kommunikationen i sin bästa form den tydligaste.
I olika arbetsgrupper och på arbetsplatser kan man med hjälp av människors kroppsspråk göra särskilt intressanta studier av hierarkier och rangordningar och det brukar inte vara svårt att ganska fort, kunna pricka in både formella och informella ledare, vilka som följer med strömmen i olika sammanhang, och de som har modet att våga sätta ner foten och våga ifrågasätta för en god saks skull.
Och det här är sociala strukturer som är starka, svåra att omforma och som styrs av bland annat just, både tyst och uttalad kommunikation. Men som påverkas av psykologiska faktorer och “överlevnad”. Och intressant nog kan ett gemensamt “hot” utifrån gruppen ofta, om än bara tillfälligt, ena och hålla ihop den och stärka sammanhållningen.
Och så är det i så väl små som större grupper i samhället. Språket, orden och alla våra kommunicerande kanaler i oss är rena vertygslådan för överlevnad egentligen. Och ju högre alla våra medlevares röster ljuder och ju fler människor som talar och använder kroppsspråket, desto HÖGRE och TYDLIGARE måste vi själva kommunicera för att… om vi vill, kunna vara med där ute på de sociala torgen för att i möjligaste mån kunna säkra vår “överlevnad” och värna den demokratiska fri – rättigheten till kommunikation och uttryck!
