Fast många egostyrda förmätna människor befolkar världen så finns det så många andra som har en sån sympatisk icke – fåfänga och de är verkligen så omedvetet vackra och ljusomslutna!

Om man händelsevis får lust att göra en mindre djupdykning i vår etiska religiösa historia så finner man till exempel…att  karaktärsdraget FÅFÄNGA tillsammans med bland andra ARROGANS och FÖRMÄTENHET utgör en så kallad Kardinalsynd inom ramen för katolicismen.

Och om man som jag, föredrar att överföra det här etiska regelverket från aspekten “synder mot Gud” till att vara bra rättesnören i våra dagliga liv och i möten med möten med varandra, så blir det med all respekt för alla gudomliga överheter… för mig mer konkret, naturligt användbart och vägledande.

Och i dag begränsar jag mig till ordet FÅFÄNGA vilket sen gammalt förklaras med dessa, bland några andra ord, som att “vara överdrivet intresserad av sitt utseende och sitt anseende”.

Det är väl inte alls något fel med att tycka om sig själv och sitt utseende… eller att vilja sköta och putsa på sitt anseende… kan vem som helst förstås tycka. Och jag instämmer i det. Men fåfängan, när den får växa och breda ut sig ohämmat är betydligt starkare än så, har vassa klor och kan verkligen sätta dom i en människa och få den att tro att den är den gamla hybris – klassikern STÖRST, BÄST och VACKRAST in persona…! 

Vilket i min värld är ett riktigt vilseledande självbedrägeri. För fastnar man i den villfarelsen… så lägger man ofta HELA sin identitet i bara “utanpåverket” av sig själv och börjar då lätt att betrakta andra människor på samma tunna, ytliga sätt? Och när de här människorna åldras och kroppskostymen borjar fallera i takt med fåfängan… så blir det då ofta problem med att den storartade självbilden inte längre stämmer… 

Och i spåren av den människosynen blir våra relationer, inklusive den till sig själv, inte sällan av samma plastiga kvalitet. Och då är lätt… att man faktiskt missar en massa bra gosaker – egenskaper av riktigt bra kvalitet som vi har lite mer på djupet i oss.!

För mig handlar det här med att inte drunkna i en fåfänglighet, och det att inte okeja varaktig egosjuka, inte om religion eller blind lydnad till en gudomlig kraft. Utan om att se, och då menar jag verkligen SE och hedra det goda, det gudomliga som finns i så väl alla andra som i oss själva – i varandra!

Och det jobbet kan man inte sköta med trovärdighet om man tror att man är bättre, större, eller vackrare än alla andra, mer än under sånt där kort ganska härligt, enstaka omnipotent ögonblick som man kunde ha framför spegeln i tonåren hihi… 

Men det FINNS faktiskt människor som gått lyckligt fria från egosjukan och som är så sympatiskt icke – fåfänga. Och de är så vilsamma, lugnande och inspirerande att umgås med, och de har en särskild inifrån kommande skönhet och det brukar liksom… lysa om de människorna! 

 

 

 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *