Jag är nog inte direkt känd för att ha brist på tålamod med människor, och jag tycker att det är hyfs och fason och ett rimligt krav att ställa, det att man faktiskt lyssnar på folk, SER dom i båda ögonen och låter dom tala till punkt. Och jag försöker för det mesta att praktisera mitt överseende när någon, eller några… har en dålig dag, för såna dagar har jag själv. För jag gillar att vara juste och hygglig och då kan jag tycker jag, utifrån en viss rimlighet också förvänta mig detsamma tillbaka. För den ömsesidigheten uppskattar jag.
Men jag är långt ifrån en ängel och det finns… det hos andra, och för den delen tendenser i mig själv… som jag i större doser och när det upprepar sig och bildar mönster, kan bli ganska irriterad på. Och det är faktiskt människor som, har för vana att, som jag kallar”tvångsskämta” och som upprepat småskrattar med manisk förutsägbarhet.
(Och nu undantar jag förstås…uppenbart psykiskt sjuka personer med liknande symptom!) Jag har svårt med människor som skrattar åt sina egna roligheter, ungefär dubbelt så mycket som dom lyssnar och fokuserar på den person dom har framför sig. Jag tycker helt enkelt att det är svårt att föra ett vettigt, ömsesidigt hållbart samtal, eller en ordväxling med den här typen av “proffsskämtare”. För det kan kännas väldigt splittrat och man står liksom hela tiden och beställningsskrattar och väntar på nästa skämt som inte alltid faller en i smaken.
Och faktiskt att jag länge, där vi bodde då, var kund i en bra och välsorterad zooaffär där jag köpte hundmat till bra pris, ända till dess, och det var några år… att jag inte längre orkade med, den i övrigt vänliga, butikschefens hysteriska, nervösa och omotiverade småskratt mellan typ… varannan mening. Och, det bör sägas… att den här ständigt som “uppdragna” skratt – kvinnan behandlade varje kund på samma sätt, och jag tror att hon verkligen ville väl. Och jag tror, med all respekt… och nu är jag kanske liiiite drastisk… att hon skulle ha haft samma helt obefogade skrattbenägenhet om jag hade kommit in i affären storgråtande och berättat att “nu är min hund död.. så nu behöver jag ingen hundmat mer.”
Men… det här beteendet hos vissa personer har jag faktiskt tänkt en del på genom åren och det har lett mig fram till en del, så kallade “insikter” och har gjort mig mer tolerant och berörd över hur mycket vi människor verkligen söker… och hittar strategier och ibland helt motsägelsefulla sätt för att, som jag tror… bekämpa och tygla en inre ångest som nog är starkare än någon annan utomstående kan förstå…
Och jag ställer mig frågan: På vilka sätt och med hjälp av vilka fake – strategier… försöker jag själv mer eller mindre framgångsrikt… att dölja oönskade sinnesstämningar i mig när jag träffar andra…?
Och hur irriterande kan DET kanske inte vara i andras ögon…? Det finns så många utåt, hyperglada människor – notoriska skämtare, med så tragiskt djupa, ibland bottenlösa sorgebrunnar i sig, för vilka nervösa ‘skrattmönster” och tvångsskämtande är den självmedicinering som de i sin förtvivlan behandlar sig med…! Och dom här människorna behöver sina medmänniskors djupare förståelse och ett generöst överseende!
Vissa människor med hyfs har svårt att se någon i ögonen samtidigt som de kan lyssna på vad personen säger. De lyssnar bättre utan ögonkontakt. Det är viktigt att veta, att endel som verkligen försöker lyssna och förstå vad du säger, inte kan se dig i ögonen samtidigt- det är distraherande från vad du försöker säga för dem. Annars håller jag med om ALLT du skrivit, superbra genomskådat. ?
Tack för du läst och för din kommentar! Jag tror att jag i texten nämner just det att vissa människor har medfödda begränsningar som inverkar i interaktion med andra, och kan yttra så här. Det är intressant ned våra mänskliga beteenden. Kram till dig!