Så här i hetluften av förväntningar kring jul kan det ibland hända att jag liksom går i baklås, tar av mig vuxenkostymen och från åskådarplats blir den lilla drömman flickan igen…

Så här veckorna före jul, när de flesta rediga beundransvärda människor hejdlöst ägnar sig åt julförberedelser och är vuxna på riktigt, då kan det hända att jag liksom går i baklås av all stress, förväntningar och “krav” på julperfektion på alla plan… fast jag uppskattar den här tiden på året så mycket. Visst styr jag och fixar i julens tecken, men får ibland plötsligt några oaviserade dagar när jag vill lämna min vuxenkostym ( i den mån jag har nån sån hihi…) och då jag vill jag seriöst… åka till bokhandeln och köpa mig en riktigt maffig, rejält illustrerad sagobok med några gamla älskade sagor som barnet i mig känner igen och ropar efter… För sagovärlden har jag alltid älskat och känt mig dragen till.  

En saga där de trygga arketyperna haglar som spön i backen, och där djuren är besjälade och inbegripna och står där i tomteluvor så gulliga bland snötyngda träd i skogen. Och där man just så där arketypiskt tydligt… kan se vad som är ont och gott, och där det goda alltid är starkast och förstås segrar, då allting, vad det än är, ändå alltid ordnar sig till slut. Den här aktiviteten känns inte helt fel eller ens surrealistisk när världen ser ut som den gör i dag tänker jag. 

Då är det bra med maken som är ett under av kontroll, saklighet och praktiskt tänkande, när han liksom jordar mig och talar om att “nu ska vi väl åka ut i skogen eller..” Då tänker jag  att jag väntar väl med den där sagoboken… får väl önska mig den i julklapp, eller får jag och maken själva vara figurerna i vår egen sagojulbok, och illustrera den live hihi… Utan, och i dessa tider av begränsningar, allt för mycket förväntningar och krav. Ingen dum tanke faktiskt…!