Jag talar från ett objektivt åskådarperspektiv och inte längre med offerrollens röst, när jag säger att jag har lagt… idiotiskt MÅNGA dystra, gråmurriga näst intill hopplösa dagar bakom mig…som helt onödigt slukat mängder av energi och dyrbar livstid, då jag har låtit, inte bara min egen, utan också mina föräldrars, deras föräldrar och deras tillkortakommande, felval och brister hänga över MINA, i sammanhanget oskyldiga axlar som ett tungt spöke från det förgångna.
Barn gör ofta så här, utifrån en överlevnadsinstinkt tror jag… och i nån slags lojalitet med sina föräldrar, och det kan de fortsätta med länge…
Så många år som jag levde i den villfarelsen att jag som nån slags idiotisk “arvsynd” tvunget… skulle bära tyngden av den, och att de mörka skuggorna av min egen barndom tvunget måste gå före mig och skymma sikten… för det som EGENTLIGEN definierar vem JAG är!
Så småningom och i spåren av många brokiga erfarenheter och inte utan hinder på vägen, växte den där insikten som jag så himla väl behövde få i min hand, för att kunna bli fri från skammen av de avgörande misstag gjorda av andra och inte av mig! När nånting sånt händer så är det faktiskt lite som att bli pånyttfödd i SAMMA kropp men med större förståndsgåvor, och en mycket klarare syn på sin egen historia, på rollfördelningarna där och ansvaret som följde med det.
I dag kan jag berömma mig själv för att, efter ett riktigt hästjobb… ha tagit befälet över min historia, som i mitt medvetande förut var som en stor, svart hård och klump omöjlig att omforma… Och jag har fått den att både mjukna och ljusna och jag har nu lyft ut det ansvar från mig som inte var mitt! Och postumt, symboliskt fördelat det över de människor hos vilka det egentligen hör hemma. Det jobbet har jag faktiskt plöjt igenom utan bitterhet, med en liten återkommand uppstickande vrede, men allra mest med sorg i hjärtat… En sorg som till slut…när vi var färdiga med varandra, utan motstånd gick mot dörren, tyst, mycket tyst.. sa “hej då” och försvann, antagligen ner i tidens djupa vatten, det kändes så…
Och idag 66 år gammal, VET jag utifrån mina egna kunskapskriterier, att jag INTE är min historia! Utan att jag endast har levt den, och verklig – gjort den tillsammans med andra människor. Och att, HUR svårt och smutsigt det förgångna – mitt IMPERFEKTUM än har varit, så är skulden från barndomen inte min, jag har inte ärvt den, och är på intet sätt “betalningsskyldig” till det som andra har gjort, och gjorde utifrån den punkt i den utvecklingsfas de var då!
Med glädje och tacksamhet plockar jag däremot, varje dag sötman av “russinen i den kaka” som är alla fina, goda, roliga och positiva minnen som jag OCKSÅ har från barndomens yttre krets och människorna där! Och förstås från det vuxenliv jag hittills haft och fått glädja mig åt. Och i dag vet jag bestämt… att livet VARJE ny dag är en del av den framtid som jag är med och skapar, tillsammans med andra. Det är det som är LIVET… och det UNDER som fortsätter att upprepa sig om man får leva.
OCH det är vad jag väljer att göra av den heliga förmånen och MINA gärningar och ingen annans… som definierar mig som människa och avslöjar vem jag verkligen är, och INTE min historia där jag inte själv alltid haft huvudrollen eller makt över händelseförloppet…!
