Kärleken är som jag ser det vår starkaste kraft, och den magiska energi som gång på gång… har visat sig kunna övervinna alla hinder, och själva ordet borde egentligen alltid skrivas i guld tycker jag!

Skrivet av mig Ann Danell.

Ett inlägg som tittar fram igen och faktiskt påminner mig om den där boken som aldrig blev skriven av mig, min latmask…! Men tankarna kring det tänkta manuset lever kvar i mig och säger : “Det här är viktigt ut med språket!” Och vem vet…det kanske ändå blir av nån gång, för så länge det finns liv så finns det hopp, också i en 70 – åring, vet ja!

Att älska och att själv bli älskad, OCH att kunna älska sig själv, det är nog det närmaste vi kan komma livets mening, det tror jag. Och föremålet för vår kärlek kan ju se olika ut och det valet ska förstås, oinskränkt och ALLTID vara vars och ens och ingen annans!

Det kan så förunderligt vackert… har jag erfarit i möten med människor, räcka med att en alldeles ensam människa får EN djupare känslomässig kontakt. Och i sitt hjärta då känner anknytning till ett aldrig så litet djur, en blomma eller ett träd, eller till ett mycket positivt livsavgörande minne, eller till EN enda människa på den här jorden…! Den tanken har besökt mitt huvud då och då ända sen jag var i tonåren, och jag ser det som vore det ett potentiellt UNDER varje gång en kärlek ur sitt breda spectrum tar sig in i en människa och förstås i vilket annat levande väsen som helst!

Och det spelar ingen som helst roll om den personen eller djuret finns på långt avstånd, eller som ibland, visar sig omöjlig att träffa i verkliga livet. För det är nämligen inget hinder eftersom kärleken har vingar och är en portabel URKRAFT. En enastående och alltid VAKEN mänsklig tillgång, som via sina magiska energier bygger bo i människor, djur och natur. Och som ständigt reser mellan tid och rum och iscensätter mirakler och räddar liv…!

Och apropå det här, så tänker jag… att om jag kanske hade varit lite mer målinriktad, haft en större tro på min egen förmåga, och kanske älskat mig själv mer på djupet… Då hade säkert den dunderkraften som också självkärlek är, slagit till och då hade jag nog för länge sen skrivit klart det här  manuset till “den där boken.” Den tänkta novellen vars titel med full kraft och en ganska brinnande inspiration flög in i både huvudet och hjärtat på mig  då för ett antal år sen. Och det stod helt klart att den planerade boken skulle heta:

“MANNEN SOM LEVDE FÖR ETT TRÄD.”

Och jag kunde då verkligen både känna och i huvudet se huvudpersonen, en äldre ensam man – och hur hans liv fick sin mening och fyllde sitt egentliga syfte. Men det först efter att  han utifrån en stark, och lite oväntad längtan köpte ett hus på landet. Där det på gården stod en liten och späd “nyfödd” och ganska ranglig björk och gungade lite blygt och ängsligt i vårvinden. Då när mannen, som förresten…var tänkt att heta “Gunnar,” en gång i en obestämd tid flyttade in en tisdag i april månad.

Och själva incitamentet till det här manuset var just min gamla övertygelse att INGET eller INGEN i den här världen… är för litet/liten eller inte tillräckligt betydelsefullt, för att inte kärlekens goda, obändiga mirakelkraft ska kunna verka och göra sitt jobb i ett levande väsen !

Och för min fiktiva novellfigur “Gunnar” blev som jag föreställde mig, kärleken till det här lilla trädet fyllt av liv och växande, hoppet om en framtid, ett troget sällskap och en bot för ensamheten och fick en mening!

Ett liv att  älska, vårda och sköta, och som jag såg i min fantasi, för Gunnar det efterlängtade “barn” som han sorgligt aldrig fick… och vars uppväxt till en vacker ungbjörk han kunde se från sitt fönster och följa. Och så blev Gunnar “Mannen som levde för ett träd” i mitt huvud och jag kände en sån kärlek för honom. Visst är väl det en vacker tanke…som tyvärr stannade vid det och blev ingen bok. Men….som min gamla mormor brukade säga : ” Tanken var i alla fall god…”