Om vår gamla, fina klocka som ett tag visade sig leva sitt eget liv, lite spännande faktiskt… och så en postum hyllning till Jans pappa som ägde den från början och älskade den.

Jag har alltid tyckt om gamla saker och jag tycker det är som om de ofta har nåt att berätta, som vore de en slags “tidens budbärare”, tidlösa och ibland till och med odödliga och för mig besjälade…

Och med gamla klockor är det nåt särskilt tycker jag, för de har inte bara en själ utan också en röst! Och varje urverk – varje klockbygge har SITT eget individuella SLAG och sin särart i sin tonbotten, precis som vi människor och djuren.  I vårt hem står ett gammalt fint bordsur som Jans pappa som ogift extralärare vid Sundsvalls läroverk, köpte på en auktion i Norrland redan i slutet på 1920- talet.

Han hette Eric Danell och växte upp i Härnösand i den gamla världen är och var, till exempel, vid förra sekelskiftet skolkamrat med den gamle författaren Bertil Malmberg som blev  bland annat skrev den romanen “Åke och hans värld” som sen blev en älskad film. Jans pappa blev lärare i tyska och historia, och var en kreativ och lärd man som komponerade musik och spelade fiol och han skrev flera böcker.

Och jag önskar att jag hade fått träffa honom i livet, för vi hade nog haft en del att tala om. Men det här inlägget blir min postuma hyllning till honom, till en av de människor som levde och verkade i en annan tid än vår. MEN med evighetens tideräkning, ändå i samma ÖGONBLICK…! 

Det vi vet om Erics älsklingsklocka som nu finns hos oss är att den är gammal men inte exakt från vilken tid. Men att den här lilla fina rariteten har mätt tiden i många olika miljöer och rum och till och med salonger, och att den har betraktat ett och annat med sina klockögon… det är då ett som är alldeles säkert… Och det kan jag faktiskt känna… när jag står nära den en stund.

 

Den står där den gamla, sirliga, stiliga klockdamen där hos oss på sitt lilla marmorfundament, stadigt på sina mässingsfötter och “hälsar” att den av integritetsskäl inte vill vara med på bild… Vilket annars hade varit frestande, eftersom den är så vacker och en riktig personlighet som under en lång historia och över tidevarvens gång, varit i CHRONOS – tidens tjänst…

 

Fru “Bordsur” är en riktig personlighet, och vi vet att Jans pappa Eric hade flera klockor, stora och små, men särskilt älskade  han där och var alltid noga med att dra upp den regelbundet…. OCH… som en liten kuriosa kan jag berätta att det för några år sedan visade sig att den gamla bordsklockan då och då hade dragit upp sig själv… och då bara behövde ett eller ett par, kompletterande uppdragningar, och ibland ingen alls, från en mänsklig hand. Vilket enligt min sakliga, väl jordade make, som vuxit upp med den och känner den väl, är en teknisk / faktisk omöjlighet… 

“Fru Ur” är, förstås med ålderns rätt, synnerligen självständig och ljuder och slår sina slag, bara NÄR och OM hon själv vill… 

Och det har hänt efter att den inte “hörts av” på länge, börjat slå lite vilt, mitt i natten… och det var lite läskigt, och faktiskt en riktig pulshöjare för min del…

Dess emellan under den här märkliga perioden, hon har hon stått där, som hon förtänar… på sin paradplats, alldeles med bibehållen värdighet, men alldeles tyst. Och hon tycker kanske att hon nu har sagt sitt och tjänat CHRONOS och människor tillräckligt länge.

Och vi tycker om henne hur hon än gör, och jag tror att hon nu skrattar för sig själv och med ålderns rätt tänker:

“Aha! Nu gör jag som jag vill. Äntligen slår jag och går jag som JAG själv vill, och NÄR jag vill!” 

“Nu är jag gammal, fri och tillräckligt säker för att skoja lite med omgivningen. Och nu vill jag bjuda på lite underhållning och experimentera med mina egenskaper, men på mina villkor!”

Och jag tror att det här “skojet” mycket väl kan vara ett gott och välmenat samarbete mellan Jans pappa och en av hans käraste ägodelar (han är på bilden här ovan, och nog inte har nåt emot det till skillnad från sin kära klocka…) för att  kunna säga att “tiden går… att allting fortsätter och att vi ses igen. Jag tycker om den tanken och väljer den tolkningen som i min värld är helt rimlig! 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *