När tid och rum gjort sitt där på andra sidan… då blir gamla bilder klarare och lättare att se och förstå, och ett milt sken av försoningens ljus bekräftar då ibland i drömmen att nog ingen enda människa föds ond…

De senaste nätterna har för mig varit som de flesta andra, blandad kvalitet på sömnen, mer eller mindre djupsömn och avslappning, och med de absolut skönaste sömntimmarna omkring gryning och framåt…. 

Just DÅ sover jag som allra bäst och har äntligen lyckats besegra en del oro och spänningar i kroppen som väl av gammal ovana sitter där och gnager, stör och håller tankarna i gång. Så var det, eller snarare blev det, av förklarliga skäl redan i barndomen. Men de här smått magiska gryningstimmarna, i gott sällskap med den tidiga tysta morgontiden, är för mig den tid då jag ofta drömmer mycket och livligt, och inte sällan upplever jag då att jag liksom står där utanför mig själv och “ser” att jag drömmer, och i det tillståndet har jag också fått möta bortgångna nära och kära människor i mitt liv. 

Och på den åskådarplatsen uppfattar jag själva dröminnehållet och framför allt, så kan jag i såna drömmar mycket tydligt KÄNNA och identifiera stämningar och energier från gamla miljöer och människor. Och tiden som gått sen vi träffades, den visar sig varje gång det händer, inte ha NÅGON som helst betydelse för graden av igenkännande eller för intensiteten i själva känsloupplevelsen… Och det har väl, om något, evighetens signum…! 

Och det här har hittills varit ett ID som nästan alltid fått mig att känna in – och – igen någon ur min historia, utan att alltid se själva uppenbarelsen av människor och djur som jag älskat och som stått mig nära, eller av mer avlägsna vänner och bekantskaper.

Det här som jag tycker, nåderika igenkännandet har tiden och åren av levnad och erfarenhet gjort mig bättre på, men jag har förstått att det faktum att jag också i vaket tillstånd ända sen jag var liten, varit mottaglig och känslig för de specifika energier som på olika sätt omger en människa och utstrålar från den, och  som är specifikt för just en individen, och BARA den…det har varit till nytta för mig. För den individuella utstrålningen är nämligen inte lik NÅGON annans…!

Hjärnan är som bekant, i dubbel bemärkelse ett mycket sinnrikt  “huvudorgan, ” och där i minnesrummens alla vindlingar och vrår finns de emotionella kvarlämningar som alla står där “på vänt” för nödvändig bearbetning, men med olika prioritet och på skilda avstånd från vårt medvetande. Och antagligen finns det en högre mening  med att det är just på det sättet.

Och först långt upp i vuxen ålder, och i samband med att jag gifte om mig 1995, började energierna av min pappa dyka upp i  mardrömmar. Och det hela inleddes ofta med igenkännbara fragment av otäcka, dramatiska händelser som utspelades i min tidiga barndom. Jag såg då mig själv livrädd vädja till min fars medkänsla för min mamma och jag försökte förtvivlat tala förstånd med honom, bad honom sluta med sina våldsamheter och kämpade, precis som det alltid var, för att kunna se och få fram “människan” och något gott i honom.

Men jag lyckades inte med det företaget vare sig då som barn, eller i mardrömmarna som vuxen. Åren gick och jag fick det så mycket bättre och tryggare i mitt “nya” liv. Mina bearbetningsdrömmar blev mer periodiska och jag började förstå att saker och ting  behövde landa i mig och mogna till vidare insikter och större, klarare bilder i mig. Men jag fortsatte i följande drömmar med barnets naiva desperation att leta och krafsa runt där bland minnenas ruiner… efter åtminstone ETT enda tecken, någon enda liten indikation på att han som var min pappa men som tycktes sakna den anknytningen till mig helt och var en våldsam despot… ÄNDÅ hade något gott och mänskligt i sig. Barnet i mig VILLE ju att det skulle vara så..! 

Men det närmaste jag kunde komma det var några gånger när jag i de här sååå… verkliga drömmötena lyckades tysta honom och till synes få honom till några få ögonblicks av eftertankar. Han sa inget alls som bekräftade det, men jag KÄNDE hans tankar… och att han där och då faktiskt nuddade vid den fulla vetskapen om sitt ondskefulla sinnelag och vid allt det hemsks han gjort sin familj och andra.

Och jag tror att det var det ögonblicket av ogrumlad klarsyn som rent andligt började förlösa min far från sitt elaka JAG. Och fick honom att äntligen nå fram till en den människa, den sanna upplagan utifrån kärnan i honom som han hade men aldrig var i det här livet.

Den person som INTE var psykiskt sjuk, inte blockerad och känslomässigt oförmögen att älska och som inte kunna känna anknytning. Men tänk… att på senare år har jag mött honom igen i drömmens värld helt sammanhangslöst men han var tydlig, och nu med helt andra energiberöringar av en viss kärlek och värme som hastigt far förbi mig och faktiskt landar i mitt hjärta…!

Det här har fått mig att tro att när tiden och rumsligheten där på andra sidan är den rätta och har gjort sitt för bearbetningar hos de som gått före… DÅ bekräftas det ofta genom att våra minnesbilder, och insikter här medan vi lever ibland mognar och  klarnar. Och då faller inte sällan också försoningens ljus över de människor som en gång skadat oss och gjort oss illa.

Och efter att jag själv har fått uppleva det här så är min tro den, att nog ingen enda människa föds ond utan istället är eller blir, blockerad och kan inte ge och inte heller ta emot, kärlek eller godhet från någon annan. Vilket skapar tragedier för de människor och djur som de möter och lever med. Men då blir sannolikt nya liv, roller och inkarnationer i lämpliga sammanhang det bästa lärosätet för självrannsakan och välgrundad ånger, och uppgraderingar av kunskaper och insikter! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *