Lyft inte det vapen som som tystnaden är i varje relation, för då infinner sig ibland ett omöjligt dödläge som tar strupgrepp på kommunikationen och skapar känslomässig syrebrist mellan två människor!

Till min sorg vet jag att det finns många kvinnor som också i vår tid lever i relationer där de inte mår bra, känner hopplöshet och blir förminskade och illa behandlade av en dominerande man. Till er vill jag med en stark och systerlig stöttande röst säga: Känn ert okränkbara värde och stanna INTE – ALDRIG i en sån relation! Och om det förekommer våld och tvång, sök hjälp och dra dig ur DIREKT!

Lever du i kanske i en relation som har en grundkvalitet men där kärleken just nu gått på grund och där orden och kommunikationen er emellan tystnat… Ge då inte upp direkt och res inte det VAPEN som tystnaden är i en kris! Sluta inte kommunicera med varandra, för det tar allt syre mellan två människor, blockerar dina VERKLIGA känslor och bereder vägen för krig! Och här har vi stor nytta av att på riktigt vara starka självständiga kvinnor och vi behöver FLER mogna, in –  ifrån – och – ut – starka män med fri och modig tillgång till känslor, inlevelse och mjukhet! För DEN kombon den befrämjar bra och sunda, våldsfria och jämställda relationer där kommunikationen tål en kris! 

Och jag tänker att om vi ställer vår historias kvinnokamp, och den tidens viktiga frågor och problem, i förhållande till det jämställdhetsarbete vi har i dag, så kan jag, fast vi fortfarande har många hål och ojämnheter kvar att fylla och utjämna mellan män och kvinnor, nog tycka att kvinnosaken tagit många, stora och betydande steg fram i jämställdhetsarbetet.

Och skulle dagens seriösa feminister stå inför de helt sjukt, orättvisa och kvinnoförminskande omständigheter som rådde då, så skulle de förmodligen i en första anblick, se det som en omöjlighet att reda upp i det träsk av gammal konserverad kvinnoförakt som det ju i grunden var.

Våra kvinnosakspionjärer nedlade ett för oss nästan ofattbart arbete under ett hårt och kompakt motstånd från de patriarkala leden. OCH även från en och annan kvinna från olika håll… Men överklassens kvinnor som förstås hade sitt på det torra ekonomiskt, såg en del av dem paradoxalt nog inte alltid, eller ville se, att de faktiskt också på sitt sätt satt fast i fällan av dominanta mäns krav och förväntningar. Och ville förstås inte alltid riskera sin trygghet och ställning för någon protest mot det. 

Och många av de här socitetsdamerna var ofta vansinnigt uttråkade, blev deprimerade och fick diagnosen ” Hysteri”. Och de fick nog också utstå ett och annat från sina män som alla förstås inte heller de var änglalika. Förstås var de ibland besvikna för att av sina mäktiga män reduceras till bara ett vackert blickfång, utan utsikt till utbildning och yrkesliv och underställd ett manligt inflytande i det mesta. Men från de här miljöerna kom så småningom kom flera av våra starka kvinnosakspionjärer som också tidigt lyckats bryta konventionen,”och som skaffade sig en högre utbildning och såg sitt egenvärde! 

 

Tyvärr, räckte kvinnokampens välvilliga kraft och tid inte riktigt till för att hjälpa alla de kvinnor som ofrivilligt blev offer för den dygd som deras tragiska omständigheter så “praktiskt…” skapade… den att “tiga och lida”!

För de inriktade sig på de stora frågorna som kvinnans rätt till utbildning, självständighet, yrkesliv och så förstås… rösträtten, och det ska de postumt ha all heder och tack för!  För det gjorde skillnad för kvinnans ställning i samhället! 

De många gånger tidigt utarbetade kvinnor som  “teg och led” och utstod mycket av manligt förtryck, hårt arbete, många graviditeter och fattigdom, utnyttjades på flera sätt och hade ofta livslångt rollen som barnaföderska och piga och skulle förstås alltid vara tillgänglig för mannens lustar.

Men jag vill i rättvisans namn också påpeka att det förstås också fanns män som INTE utnyttjade sitt patriarkala överläge utan faktiskt var hyggliga och bra karlar och snälla fäder till sina barn. .!

Nog om det… mitt huvudbudskap i dag var egentligen det att vi inte ska låta tystnaden lägga sin skugga över våra relationer, vare sig när de är lyckliga eller när de krisar. För slutar vi tala med varandra binder vi alltid ris åt vår egen rygg och riskerar att förvandlas till känslomässiga invalider som inte sällan skapar omöjliga förhandlingslägen när våra relationer kör i diket..! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *