När jag skriver och flödet av inspiration är med mig då mår jag så himla bra! För då kan jag verkligen KÄNNA att min kropp och själ och hela paketet av känslor är synkade, och jobbar på – så samstämt att jag känner LIVET i banne mig varenda cell av mig…!
Samma härliga, egentligen obeskrivliga känsla kan jag omslutas av när jag är i ett sammanhang med människor, djur eller natur, där frekvenserna stämmer och stämningen är god, naturlig och tillåtande.
Eller när jag lyssnar på bra musik och gärna nostalgilåtar med gamla goda minnen från 60 – talet. Och likadant när jag läser en bra och välskriven text som har substans, mål och mening, det ger mig också en kick!
Däremot skulle jag MINST av allt känna livet i mig eller gå i gång på det mentala planet, om jag skulle ge mig till att hoppa fallskärm, köra vansinnigt fort med bil, utmana livet på en motorcykel eller vinterbada i en isvak… med mera… Då skulle jag bara tänka och känna MOTSATSEN till liv, skrika rakt ut och vara låååångt… ifrån en uppiggande, livgivande kick… Men vi kickar igång på olika saker,det vore konstigt annars, eftersom vi ju som tur är inte är skapade i samma form, egentligen inte i någon aspekt.
Jag tror på den ofarliga kicken och på kraften då och där i den förhöjda livskänslans sällsamma stunder och ögonblick! För jag tror att de energierna snäppar upp vårt livsmedvetande och faktiskt gör oss lite mer klarögda och tacksamma. Men det finns en komponent som man bör ha tillgång till för att inte trilla dit och hamna i ett beroende av det där som lite lurigt kan kännas som ett mer förgyllt liv där endorfinerna checkar in lite FÖR ofta.
Och det är tillgången till att kunna JORDA sig! Genom till exempel, den direktkontakt med MODER JORD som det är att trampa barfota i gräset eller att doppa tårna i jorden. Eller den stabiliserande jordning som kontakten med naturen och umgänget med djur är. Det är är suveränt och inte det minsta flummigt utan funkar på alla. Det ger också healing till den som behöver och det STABILISERAR och BALANSERAR oss, lita på det! För även om vi får en del information och andliga tilltal och blir mer kreativa och lurigt “bekymmersfria” när vi är där uppe i det blå och styrs av känslan att flyga dit, så kan man rimligtvis inte hänga däruppe allt för mycket.
För då brister vi i JORDNINGoch vi hör då inte alltid när den energin ropar på oss… och ignorerar vi det ropet för länge så kan till slut må riktigt dåligt psykiskt för att vi då blir obalanserade och spårar ur. Och jag tror att en del människor som hamnat i missbruk av flera, ofta fullt förståeliga orsaker har svårt att just hitta tillbaka till det som på ett naturligt, ofarligt sätt jordar oss alla och som är nåt helt annat än livsfarliga kickar som droger av olika slag.
jb
Därför borde all behandling och rehabilitering av drogmissbrukare vara HOLISTISK och inkludera andliga, mentala övningar som grundar och lugnar en skadad människa som fastnat i droger. Och så förstås… ta hand om och uppmärksamma det där tomrummet som ibland uppstår i en människa som till exempel kan ha tappat tilliten till andra och inte längre vågar öppna dörren till sitt hjärta och bjuda in.
Eller den som från början haft problem med känslomässig anknytning till sina medvarelser. Och som inte riktigt ser poängen med sociala kontakter och ett ömsesidigt utbyte. Då är det ofta det tomrummet som spökar och som ofta ger en odefinierbar känsla av ensamhet och meningslöshet fast det finns vänner och familj omkring. Eftersom de sociala kontakterna för att vara mödan värd, då måste bli “sociala kontakter på egna villkor. Och här finns det tror jag, en viss risk för att fylla det här tomrummet med upprepade kickar som mer och mer lutar åt ett destruktivt missbruk. Men hur det än är och ser ut så ser jag alltid ett hopp om den personen betraktas och behandlas ut ifrån ett helhetsperspektiv. För missar man det är vanligt att faktiskt missar själva KÄRNAN till ett missbruksproblem!
