Den sociala kontrollen har nog följt människan genom alla tider. Och det maskineriet har en mycket stark genomslagskraft i det mellanmänskliga spelet. Det påverkar också språket och ordens betydelser och valörer för att tjäna syftet att kontrollera människor, positioner och situationer.
Och jag tänker att efter det att Aksel Sandemose skrev boken “En främling korsar sitt spår” i början av 30 – talet där han fiktivt skildrar ett samhälle och den härskande “Jantelagen”, så har på 87 år, begreppet “MÄRKVÄRDIG” fått en helt annan och tilltagande negativ betydelse. Och jag minns att jag tidigt i min barndom i slutet på 50 – talet hörde både barn och vuxna tala direkt nedsättande och ironiskt om både den ena och den andra som var just “märkvärdig” – lika med högfärdig och styv i korken.
Och det tog inte så lång tid innan jag förstod vad det nästan alltid var för människor det handlade om … För det skällsordet var oftast kopplat till den, som “Gud förbjude… ” hade tagit sig friheten att sticka ut på något sätt. En modig människa som vågade avvika från normen genom att många gånger bara vara sig själv, hävda en åsikt eller leva på ett annorlunda sätt och följa sin innersta kärna.
Såna människor blir fortfarande kallade för märkvärdiga, och särskilt om de får framgångar och vägrar bry sig om kritik och struntar i skvaller och skitsnack. Det roliga med den språkparadoxen som Jantelagen och en del andra faktorer har skapat, är att man faktiskt i ordets ursprungliga mening då tilldelar någon en komplimang och ett beröm, istället för den tillrättavisande “knäpp på näsan” som är avsikten…Om man går efter vad ordet märkvärdig egentligen betyder.
Jag tycker vi ska ta tillbaka den gamla rätta betydelsen och använda uttrycket DÄR och NÄR det hör hemma. Och så tycker jag att vi gott kan påminna oss om att vi faktiskt alla är MÄRKVÄRDIGA i flera olika bemärkelser och förtjänar ordets egentliga betydelse som förstås är den:
“Att vara värdig att märkas, att lägga märke till”.
Och även den som burit sig illa åt och som kan tyckas ha förbrukat sin värdighet som människa, tycker jag att vi oftast ska ge en andra chans och fortsätta lägga märke till. För det kan ibland under gynnsamma omständigheter bli början på något nytt, något bättre för den personen.
