En KRIS överstiger alltid en människas resurser, annars vore den inte en kris, det ligger i sakens natur.
.
I ett kristillstånd, vilken den bakomliggande orsaken än är, så räcker inte längre våra mentala redskap till . Och när vi drabbas av ett svårt känslomässigt trauma så är inte längre våra vanliga förnuftsmässiga förklaringsmodeller användbara. Och ibland blir den känslomässiga chocken av ett trauma så genomgripande svårt och smärtsamt att en människa, som ett skydd och i ren självbevarelsedrift, stänger av, stiger ur verkligheten och hamnar i en psykos. Och ju mer man lär sig och förstår om det mänskliga psyket och själslivet, desto förstår man av varför den flykten inte sällan blir den enda vägen “bort och ut” från den brinnande eld som en tragisk händelse kan vara i en människas liv.
Första stadiet i en kris är ofta känslan av att en skoninglös tornado dragit över tillvaron och total KAOS råder då av förståeliga skäl på alla fronter. Och i det läget behöver vi som medmänniskor vara de som i första hand “håller i – och håller om”, lyssnar och bara finns kvar. För det kan vara livsavgörande för den som just gjort en sorglig förlust eller tagit ett förödande felsteg, och för vilken marken under fötterna rämnat och allt gått i kras.
En kris bombarderar oss med massor av olika känslor som ofta är irrationella, motstridiga och förvirrande. Och man kan omotiverat känna SKULD för nåt man känner att “man gjort”. Eller SKAM för “den man är”, just för att man exponeras för en sån djupgående, mix av känslor, kopplade till överhängande hot och fara. Och våra allra innersta existentiella kontaktytor utmanas och blir överhettade.
Lyckligtvis finns det mycket bra och kvalificerad Krishjälp att få och de allra flesta kan läka sina sår genom den rening som en bra bearbetning är. Men ibland möter man människor som har avvisat hjälp i alla former och som så uppenbart är blockerade och ofta lite aggressiva och har taggarna utåt. De har fastnat i bitterhet och i vreden över att livet har “straffat” dom förmår inte längre se något ljus i tillvaron och tycks utom räckhåll för glädjen och det goda i tillvaron.
För att man på ett ganska enkelt sätt ska kunna förstå de här stackars “ohjälpta” människorna så kan man med måttet av en normal inlevelse och lite empati föreställa sig upplevelsen av att själv ha ett mycket stort, infekterat, konstant blödande oläkt sår och att under en längre tid samtidigt bära stora tunga stenar, som ger en djävulsk ihållande känslomässig smärta. Lägg därtill i din föreställning till, den kraft som åtgår till att utåt kanske “hålla masken” och använda vreden och egentligen fejkad känslokyla för att inte “tappa byxorna” och bryta ihop…
Vi har alla olika stor sårbarhet inför livets prövningar och reagerar olika i kris – och – chocktillstånd. Och det är, tycker jag en bra kunskap att ha med sig att det är så och att reaktioner och det vi visar utåt INTE alltid är vad de ser ut att vara.
Men det är verkligen så att krisen mitt i sin svärta är en RENING och bor alltid nära granne med LJUSET och FÖRÄNDRINGSKRAFTEN!
