Människan ÄR inte homogen och alls inte skuren i ett enda stycke! Och tur är det tänker jag… för då vore jorden avgjort den plats i universum där de allra tråkigaste individerna hade sin hemvist…

Nu är det ju dess bättre så, att vi alla begåvats med många OLIKA personlighetsdrag och får vi bara vara allt igenom äkta och naturliga, och tillåts vi leva ut alla nyanser i våra medfödda regnbågsspektrum, så kan vi njuta frukten av att ohämmat få vara “både ock”när det gäller egenskaper och sätt att vara, och slipper förväntningar och fördomar i stil med att u”är man si så kan man inte vara så” och så vidare…
Men jag vet dom som mött höjda ögonbryn och både tysta och uttalade, spydiga protester från andra människor, och till och med avståndstagande, när dom “plötsligt” visar en sida av sig själv, eller ett intresse som avviker från den bild och de förväntningar som omgivningen liksom “huggit i sten”.

Det är ett typiskt socialt gruppbeteende som verkar syfta till att vi ska veta “var vi har varandra och var vi har vår plats, ” och har nog har ett gammalt primitivt överlevnadsvärde. Och jag har märkt att det förekommer särskilt ofta i en grupp där det finns osäkra individer och en otrygg miljö med underliggande eller aktiva konflikter.
Och är du då själv en person som gärna skyr konflikter på till exempel jobbet eller överhuvudtaget, och sen länge kanske har en “snällhets” eller “rolighetsstämpel” – eller har vant din omgivning vid att inte sticka ut med några oväntade epitet.
DÅ får man ofta kalkylera med risken att provocera när man plötsligt till exempel, vågar avslöja att man OCKSÅ har så kallat djupa sidor och intressen som inte går helt i linje med de flesta andras i samma miljö och med samma kollektiva ID. Det kan konstigt nog bli magstarkt för vissa och ibland upplevas som att man vill göra sig “märkvärdig.”
Det är i de här lägena man får lov att ta av sig de gamla invanda, ibland improduktiva sociala silkesvantarna och stärka sig från tårna och uppåt, och modigt bjuda på det som av andra kan uppfattas som en oväntad, nästan oförskämd “personlighetsförändning.” För då får man tala om att det faktiskt är helt möjligt och kombinerbart, och fullt tillåtet, för en människa att faktiskt vara BÅDE allvarlig och djup men också samtidigt ytlig, lättsam och vardagsenkel. Och envisas med att vi alla har den fulla rätten att i alla sällskap vara oss själva – fullt ut! Precis så som så många säger och ropar ut…